Litteratur
Så länge skutan kan gå  FÖRFATTARE Jan Selling och Gösta Holmer  FÖRLAG Västerviks museum (2007)

Det finns ögonblick av skämtsamhet i Sverige när barn, och vuxna med för den delen, tror att havsmiljön, kustlandskapet och fiskeriet är något som liknar TV-serierna Saltön, Skärgårdsdoktorn eller Hemsöborna eller stämningen i Evert Taubes många visor.
Nu må det vara som det vill med sannings- och äkthetshalten i ovannämnda konstprodukter, men inte speglar de skärgårdsbons och fiskarens verkliga liv. Det vet alla som levt i närheten av svensk kust.
Själv är jag kommen från norra Ångermanland. Min kustremsa är Örnsköldsvikskusten och dit hör de riksbekanta Ulvöarna. Där har det handlat om kärva villkor för fiskeriet och fiskarna.

Nu har historikern Jan Selling och bildhuggaren Gösta Holmer slagit sig samman och forskat i fisket och fiskarnas historia, i trakterna av Tjusts och Misterhults skärgårdar. Det är ett gediget arbete de gjort, som har resulterat främst i en oändligt rik och vacker bok med den poetiska titeln Så länge skutan kan gå.
Det här är en viktig bit svensk kulturhistoria. Jag tror dessutom att de båda männen som gjort boken varit ute i grevens tid. För sanningen är den att fisket håller på att försvinna. Det som tidigare var en oändligt rik och viktig gren av livsnäring, håller nu på att tunnas ut och snart försvinna. Vart fisken tar vägen, det vet jag inte och det ges väl heller inget riktigt svar i boken.

Men sanningen är att yrkesgruppen fiskare, som för mellan femtio och hundra år sedan var kraftfull, består nu bara ett fåtal yrkesfiskarr. Näringen är under upplösning och lönsamheten avtar. Jobbet med fisket är ett hårt och utsatt arbete. När jag i dag talar med människor om fiske märker jag alltmer, och till min förfäran, att man talar mest om hobbyfiske. Det finns väl ingen i dag som talar om en framtid som yrkesfiskare.
Just därför är den här historiskt rika och vackra boken så motiverad. Jan Selling har med papper, penna och bandspelare samt bildhuggare Holmer i sitt sällskap, rest runt i en begränsad miljö av fiskare som lever under ”hot”. De ger oss en rapportbok som blir en spännande läsning, och en dyrgrip med tanke på Gösta Holmers många kostverk av och kring fiskarnas fysionomier och miljöer, och tack vare Jan Sellings kunskapsrikedom i ämnet.

Här staplas intervju på intervju. De fiskare som fortfarande finns kvar har mycket att berätta och de tycks genomgående vara storslagna berättare. Vi får en rik inblick i fiskarens historia och hårda värv.
Själv blir jag förvånad över att en yrkesnäring som fisket, med sin stora nationalekonomiska betydelse, kan hotas av att tvingas försvinna bara så där i ett huj. Jag undrar och undrar och undrar igen vart fiskeriet tagit vägen. Vart tar fiskarna vägen? Vart tar fisken vägen? För det kan ju inte vara så att den svenska befolkningen slutat äta fisk? Och att fisket helt sonika bara försvunnit? Naturligtvis har regleringarna av fiskeriet betytt mycket för att hindra fiskarnas utkomst i sitt yrke.
I den här boken berättas många upprörda historier om vad det är som hotar fiskarnas levebröd, deras existens. Här talas om kraftverksturbiner som mal sönder ål och att i EU pressa sydeuropéerna till att sluta fånga ålyngel.

Men denna korta recension är inte tänkt som partsinlaga i ämnet. Därtill är min insikt i ämnet alltför begränsad. Och ämnet är alltför viktigt för att avhandlas i en amatörmässig recension. Men det är rätt att säga att boken Så länge skutan kan gå är ett nästan omistligt verk om en yrkesgren under fara.
Texterna är skrivna med humor och lätthet i pennan. Bildhuggaren Gösta Holmer är en av detta landets främsta träsnidarkonstnärer. Han har tidigare dokumenterat sin känslighet och skicklighet att ur trästycken skapa poesi om det gamla Sverige, det Sverige som håller på att försvinna. I denna bok har han bidragit med stort huggna porträtt på en svit av fiskerifolket i trakterna av Västerviks kustlandskap.

Så länge skutan kan gå är en kunskapsrik bok, men också en konstbok av sällsynt hög kvalitet. b