Cirka två och en halv timme tidigare har jag lokaliserat ingången till klubben ”Möllan Hills” på Debaser i Malmö. Jag är medvetet tidig eftersom jag  vill få en chans att kolla in folklivet på klubben innan kvällens tre konserter ska betas av från klockan 22 och framåt. På webbsidan utlovas bland annat solig sommarpop och världens bästa indieband live. Jag har dessutom läst att inredningen på Debaser ska ha gjorts om till exakta kopior av ”The Peach Pit” och ”After Dark” från den gamla 90-talsfavoriten ”Beverly Hills 90210”; därav namnet på klubben, ”Möllan Hills.” (Möllan är det inoficiella namnet på Möllevångstorget i Malmö och har varit det typ alltid, för er som inte visste.)

Jag har naturligtvis förväntningar på kvällen rent estetiskt; den här typen av förhandshype skapar slikt. Det första som möter mig är en utomhusservering med tillhörande bar i en inhägnad del av Folkets Park. Det är inte jättemycket folk ännu och stämningen är ganska gemytlig. Några killar och tjejer spelar dubbelpingis vid ett hemmagjort pingisbord. Det spelas indiepop från skivspelarna som står ute i det fria. Någon säger att det känns lite som en festival. Jag tycker mer det påminner om ett välbesökt hostel någonstans ute i världen. (Med förvånansvärt många svenskar då.) Ingen av gästerna ser ut att är vara över 30 och jag gissar att många är studenter och bor i området. Jag köper en öl i baren och planerar att sätta mig ner i serveringen, men frågar för säkerhets skull en av bartendrarna om det bara är matservering  här. – Det är det fram till klockan tio, säger han vänligt, så jag bestämmer mig för att gå in på Debaser istället för att dricka min öl och teckna ner mina första intryck av ”Möllan Hills.” Inomhus är det ännu inte mycket folk. De som är här hänger runt baren och verkar känna personalen. Jag skriver och pratar lite med min kompis V som kommer förbi. Han är inte säker på att han stannar hela kvällen eftersom han ska upp och jobba. – Just det, det är onsdag tänker jag, som "bara" har en b-uppsats att slutföra inom några veckor.

21.30: Stämningen inne på Debaser är fortfarande ganska lågmäld, men det börjar droppa in en del pratsugna indiekids. Alla ser ut att vara under 25 år. Klädseln varierar en del, men domineras av färgen svart, skinnjackor, jeans och modefrisyrer. Ljuset i lokalen dämpas och jag går till uteserveringen igen. Jag upptäcker DJ:arna för första gången, en tjej och en kille. De delar ut papperslappar. Jag frågar vad det är för musik som gäller ikväll. – Indiepop, svarar han. Det är indieklubb så... Fråga tjejen där, hon har bättre koll. Han pekar på en tjej med hörlurar som är fullt upptagen med att DJ:a. Jag bestämmer mig för att inte fråga mer om musiken just nu. Det verkar ganska självklart ändå. Jag hör mig istället för om papperslapparna och får reda på att det ska vara ett quiz. Bestämmer mig för att vara med fast jag inte riktigt vet vad det handlar om. Quizet drar igång vid 21.40. DJ:arna som håller i tävlingen försöker överrösta sorlet med hjälp av micar; det börjar komma rejält med folk nu och det hörs runt omkring oss. Quizet visar sig vara en covertävling. En indielåt spelas och det gäller att veta vem som gjorde originalet.  Tävlingen är slut lite innan tio. Det går inte så bra för mig; av 10 låtar klarar jag bara Avril Lavigne, Phil Collins och George Michael. En aning pinsamt. Jag besvärar mig inte med att lämna in svaren utan går istället in på Debaser igen.

Cirka 22.00: Jag undersöker inredningen och letar efter den utlovade ”exakta kopian” av Brandons favohäng genom alla år, ”The Peach Pit.” Efter en stund hittar jag ett antal bås längst inne i lokalen som åtminstone liknar det jag letar efter. Inte klockrent likt, men snyggt likväl. Riktigt snyggt. - Men, frågar jag mig, var är jukeboxen med de mest sorgsna R.E.M.-låtarna som rebellen Dylan spelade när han kände sig så där charmigt nere och melankolisk? Den lyser med sin frånvaro. På väggarna blandas filmklipp på psykadelisk konst, unga rusiga Stones-medlemmar och konsertbilder med den där svenska tonårstjejgruppen som var populär en period på 90-talet. Det är kanske inte så mycket ”Bevvan” över projektionerna, men det är coolt. Jag får lust att se en dokumentär om 60-talsRolling Stones som intar de svenska folkparkerna.

Ungefär kvart över tio drar det första bandet igång. Varken jag eller V har koll på vad de heter så vi är tacksamma när de presenterar sig som ”Den svenska tystnaden”. De är Malmöbaserade och rockar på riktigt bra. Sångaren som har en kraftfull sångröst visar sig ha ett förflutet på Malmöoperan vilket han framför en låt om.

23.00: ”Den svenska tystnaden” har tystnat för kvällen och jag upptäcker att nästan alla, både killar och tjejer (okej, mest tjejer), köper Strawberry Daiquiris i baren. Stora, röda, sorbetliknande saker är det. Kvällens drink, måhända? Nästa band, ”Jonas Game”, från Göteborg drar av en ganska kort men bra konsert på scenen. De charmar den kräsna Malmöpubliken med ganska tung indierock och karismatisk sångare.

23.40: Det droppar fortfarande in en hel del folk. Det börjar bli rejält fullt och svårt att hitta ett ställe att stå på där man inte blir lätt knuffad. Några killar i baren säger att dom aldrig sett så mycket folk på Debaser på en kväll. Stämningen börjar närma sig höjdpunkten denna kväll. Det illustreras väl av att en tjej börjar dansa och spela lufttrummor vid baren. Jag drar mig bort mot scenen, men håller mig i utkanten av publikhavet för säkerts skull. Några tjejer dansar mellanstadietryckare till Elvis Presleys ”Suspicious Minds." Musiken är en vild blandning av helt olika musikstilar som skulle kunna komma från min dator. Strax innan Markus Krunegård ska gå på hakar cd-skivan som spelas i baren upp sig, men det lägger inte sordin på stämningen särskilt mycket. Det är lite som att vara på fest hemma hos någon.

Så är det då dags. Jubel från tjejerna längst fram. Stämning. Markus och hans band äntrar scenen. Det är världspremiär för Markus soloprojekt och nerverna märks tillräckligt för att dra ner stämningen en aning under de inledande spåren. Jublet tystnar lite. Några tjejer ropar efter en gammal Laakso-favorit, men ignoreras av sångaren trots flera försök. En kille ropar ”Jävla diva” när Markus anmärker på ventilationen, men sedan  tar det sig. Bandet ger allt under de sista spåren och den goda stämningen återställs. Jubel längst fram vid scenen. Ett extranummer drar igång efter att Markus instruerat ljudteknikern att sänka ljudet på hans akustiska gitarr...

Efter cirka en timmes konsert är det hela över och jag lämnar ”Möllan Hills” lite väl tidigt kanske. Jag vill hinna med sista bussen hem till Lund. När jag lämnar klubben och stiger ut i ett nästan folktomt Malmö påminns jag åter om att det är onsdag kväll. Det är lätt att glömma på en klubb som ”Möllan Hills” där man faktiskt har riktigt trevligt. Hur blev det då med sökandet efter ”90210”-känslan? Jo, om jag minsann inte såg en tjej i publiken på Krunegårds konsert som var lite lik Brenda Walsh.

-          Mathias Rosquist