Storbritanniens första climate camp genomfördes för två år sedan i närheten av kolkraftverket Drax i Yorkshire. Drax spyr ut mer koldioxid per år än hela Sveriges fossila bränslen sammantagna. Året därpå höll man till vid flygplatsen Heathrow som har - eller hade - planer på att bygga ut. Anledningen till att man valde Kingsnorth West för 2008 års klimatläger är att elbolaget e-on vill bygga ett nytt kraftverk där.

Om de tidigare årens aktiviteter mestadels handlat om motstånd och protest, så uppvägs årets protest mot kolkraftverket av positiva budskap om alternativa levnadssätt. Vill man t.ex skicka ett mejl från en av datorerna i mediatältet får man först cykla ihop den energi man tänker använda. Bredvid datorerna står tre cyklar som är anslutna till ett batteri. All annan el på området kommer från vindsnurror och solfångare.

Området på campen är indelat i olika zoner för olika delar av Storbritannien. Meningen är att man ska slå upp sitt tält i sin egen zon (i mitt fall Yorkshire-zonen, eftersom jag bor i York) och på så sätt kunna skapa konstruktiv kontakt med folk som inte bor så långt bort ifrån en i normala fall heller. En lysande idé. Kände man inte varandra innan, så gör man det nu.

De som anordnar lägret kallar sig Camp for Climate Action och är en löst sammansatt grupp som har klimat-oro och kapitalism-kritik gemensamt. Därför är lägret inte bara ekologiskt utan även socialt radikalt. Allt arbete sker fullständigt frivilligt och för ingenting tas det betalt. Var och en måste dra sitt strå till stacken för att få infrastrukturen att fungera. Det är som att vara på en festival, men med mindre musik och mer ansvar. Man tränas socialt - och intellektuellt. Varje dag hålls ett fyrtiotal seminarier om allt från radikal aktivism till biodrivmedlens negativa inverkan på klimatet och hur man bakar en vegan-kaka. Det harmoniska intrycket som skapas av feststämning blandad med ansvar störs endast av polishelikoptrarnas surrande och rykten om kommande arresteringar.

Faktum är att polisen överdrivit våldsamt i sin reaktion på detta års climate camp. De har kroppsvisiterat varje deltagare (i vissa fall överdrivet närgånget) minst två gånger (däribland barn!), beslagtagit hundratals föremål - t.ex kritor, tejp, tvål och cykellås - och har nattetid åkt runt området med tjutande sirener, uppenbarligen i akt och mening att trötta ut och demoralisera dess deltagare.

Själv jag lämnade lägret redan igår, dagen innan ”the mass day of action” inleddes. Jag är ingen mass-typ, ogillar att vara en del av en ”crowd”. Dessutom är jag inte hundraprocentigt övertygad om att att bryta mot lagen i en sådan utsträckning som just nu sker på kolkraftverket är den rätta vägen att gå om man vill få resten av befolkningen med sig. Mitt stöd för protesten ligger någonstans runt 70 %-strecket. Det är inte övertygelse nog att låta sig trakasseras av poliser för, tyvärr. Men även om jag lämnade lägret innan detta års mål var uppnått så hade jag innan sett till att i alla fall inte stödja det till mindre än 70 procent. Och som gammal kock valde jag att dra mitt strå till stacken genom att bl. a. ta ansvar för lunchen i ”Yorkshire” i torsdags. Och nog var det ovant att laga mat till så många människor (ca 150 pers) under så pass avslappnade former. Ingen stress, inget jäkt, i alla fall inte från mina medhjälpares sida. De hade alldeles för mycket att diskutera för att kunna skala lök eller skrubba potatis med någon nämnvärd fart. När jag frågade en av dem varför han hackat vitlöken, trots att jag bett honom pressa den, fick jag bara en axelryckning, ett leende och kommentaren ”civil olydnad” till svar. Men maten blev god och vi blev klara i tid - eller i fall nästan.

Under ett annat arbetspass kom jag i samspråk med en kille som visade sig vara med i samma organisation som jag själv: Friends of the Earth. Vi diskuterade lågmält vid diskhon det faktum att ingen av oss hade lust, eller mod, att delta i lördagens våldsamma radikala protest. Och vi enades om att det fanns andra vägar att gå, se bara på vår egen organisation som faktiskt lyckats genomdriva en lag som förbjuder ökade koldioxidutsläpp - och detta med helt fredliga och parlamentariska medel!

Nämnda kampanj pågår även i Sverige och går under namnet ”Klimatfrågan”. Den drivs av svenska Friends of the Earth; Miljöförbundet Jordens Vänner och kommer förhoppningsvis att röna lika stora framgångar som dess engelska motsvarighet.

Klimathotet skrämmer, men det får inte paralysera oss. Var och en av oss har skyldighet att bidra till att utsläppen minskas, om det nu är genom att begränsa vår egen klimatinverkan och att ta tåget till kontinenten istället för flyget, eller genom att skriva brev till riksdagsledamöter eller att bryta sig in på kolkraftverk. Ju fler vi är som väljer demokratiska medel, desto färre kommer att se sig tvungna att bryta mot lagen.

När jag lämnade lägret igår frågade poliskvinnan som visiterade mig om jag tänkte göra henne illa. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Varför skulle jag vilja det? Det enda jag vill är att klimathotet tas på allvar. Detsamma gäller för de klimataktivister som i skrivande stund förs bort i pikébilar.