Den 22:a juli kom Tom Waits Glitter and Doom Tour till Prag, den första turnén i Europa på fyra år. Det är en sällsam upplevelse att se denne legend framföra sina märkliga nummer, även om man kunde ha önskat att det skedde i en liten publokal någonstans på Prags bakgator istället för ett stort konserthus där tusentals människor trängs.
Den stora konsertsalen på Kongresové Centrum i Prag är fylld till bristningsgränsen och publikhavet vibrerar av förväntan. Det är halvmörkt på scenen som är belamrad med instrument och ett tjugotal megafoner sitter riggade framför röda ridåer i kulissen.
Vi anar rörelser, halsar görs långa. Snart tänds en ensam strålkastare som i sin vita cirkel rymmer en tanig man i övre medelåldern stående på ett podium mitt på scenen. Han är klädd i sliten mörk kostym och den karaktäristiska runda hatten kupad över bakhuvudet. Han ler brett, och publiken reser sig i en enda rörelse och jublar.
Stampande och med en knuten näve i luften, ackompanjerad av sammansvetsade musiker, inleder Waits en makalös konsert med Lucinda från senaste albumet Orphants, tätt följd av Rain Dogs. Från podiet yr det av rök var gång han sätter ned sin fot, som för att understryka orden och den kraftfulla rösten. Händernas rörelser ger uttryck åt sången.
Någonstans får jag känslan att denne legend förlorat några av sina många röstlägen. Den lent jazziga skönsången från det första albumet Closing Time känns avlägsen. Inte heller det intensivt höga och vassa från ödesmättade Jesus Gonna Be There från Bone Machine (1992) tycks riktigt komma fram. Men kanske väljs detta medvetet bort. Vi får höra desto mer av den brutala, kraftfulla stämman som ligger någonstans längst ned på den mänskliga röstens tonskala och som tycks få golvet att vibrera, taket att lyfta. I balladerna blir den här stämman raspigt sorgsen och bedövande vacker.
Det finns inga sega, halvbra ögonblick i den här upplevelsen, efteråt har jag ingen aning om hur länge den pågått. Spellistorna jag sett efteråt talar om 21 nummer och tre extranummer. Några höjdpunkter har dock etsat sig fast i minnet.
Chocolate Jesus framförs med megafon och säregna små danssteg som får det att knottra sig på armarna. Under märkliga Eyeball Kid byter Waits sin svarta hatt mot en hatt beklädd av små speglar. Med stela små steg vrider han sig på sitt podium under det att reflektioner från hatten cirkulerar i lokalen. Han agerar discokula, och det är fantastiskt.
Några ballader framförs vid en flygel under det att han drar märkliga vitsar som får publiken att skratta och applådera. Då drömmer jag om att vi befinner oss i en rökig, varm publokal och att vi inte är tusentals utan bara hundra. För om det är något som tar ned upplevelsen, så är det storleken på lokalen och distansen till scenen, även om jag sitter relativt långt fram.
Efter en intensiv version av Make It Rain i vilken Waits mässar ”make it rain, make it rain” tills gyllene glitter regnar från taket och över hans svartklädda gestalt, blir scenen tom. De ropas snart in igen och drar igång svängiga 16 Shells from a Thirty-Ought Six som får publiken att röra på sig. Men det är finalnumret Hold On som ekar i mitt huvud och fyller mitt hjärta med vemod när jag går ut i Pragnatten, vemod över att denna sällsynta upplevelse är över. Om du någonsin får chansen, gå och se Tom Waits framföra sina märkliga nummer och låt dig fyllas av förundran.
- Ellen Lagrell
