Myggor och tigrar
Maja Lundgren
Albert Bonniers Förlag 2007

En dramatikers dagbok
Lars Norén
Albert Bonniers Förlag 2008

Två böcker har plaskat om i den svenska litteraturdammen. Noréns enligt många våldsamt hybriska dramatikerdagbok och Maja Lundgrens enligt egen uppgift megalomana camorraroman. När man lägger dessa litterära tegelstenar bredvid varandra så här i den nu avstannade mediacirkusens kölvatten och därtill insuper recensioner, försvarstal och allt möjligt annat ankdamsplask så lägger sig en jämntjock verbal krage runt skallen- en krage av ordrik fetvadd, en frälsarkrans av alla kräkningar och kränkningar. Vad betyder de? Vad ska man tro? Är Maja en förfördelad tjejgigant som hålls tillbaka av kalsongdoftande machodussinsjälar på AB;s redaktion? Är Lars Norén en förbroskad teaterman med en hybris lika stor som norra halvklotet som ondgör sig över problematiska kycklingben?

Vem ska man tro på? Eller behöver man egentligen bry sig?  Till slut singlar orden som höstlöv kring skallen. Meningar går förlorade och betydelser förskingras i mediabruset esoteriska svammel. Man minns till slut inte ett skit. Och vill egentligen inte längre något veta. Man vill gå ut i den friska luften och andas in sensommarens dofter och sina egna tankars fria färd. Prata med vänner, ringa till barnen, se väderleken på teve eller cykla iväg mot skogsbrynet.

Är svensk kulturliv framme vid ett vägskäl? I betydelsen: 'Här slutar allmän väg' Vill dessa tecken beskriva för oss att nu är det slut på sötebrödsdagarna, nu har skiten brakat ihop. Nu får vi börja på nytt. Njals saga, Tummeliten, eller Bockarna Bruse. Att det finns ett skriande behov av en litterär återhämtning.

 Men visst är det fasligt kul också. Även jag kan tycka att löpsedlarna på Aftonbladet och Expressen egentligen handlar om mig, att huvudnyheterna på Rapport eller Tv4 är kodade meddelanden med en riktad rubriksättning. Det vet ju alla egentligen att så är fallet. Eller som Noréns koncept tycks se ut: gå in och köpa en dyr soffa bara för att ha något att tolka kring. Att få till en förändring. Jag brukar köpa en burk currysill när jag blir liksom underligt sugen och vill tolka loss.

Men det kanske egentligen är sorgligt. Är Lars Noren galen? Eller är Maja Lundgren galen? Vem vet vem som är galen? Är vi alla galna? Vad har vi för ansvar? Har Bonniers något ansvar? De har ju gett ut bägge tegelstenarna som var för sig innehåller personliga utgjutelser om andra personer av privat natur.

Lars och Majas verbala kokböcker har samma måltavlor, det är journalister och kulturredaktörer.

Lars Nor'en om Leif Zern, ' han är ett pelarhelgon och som alla pelarhelgon sitter han på en kudde av skit'.

Maja Lundgren om Dan Josefssson: 'den första jag siktade var Dan Josefsson. Strebern med vänsterfernissa. Det lösmynta egot med skånskan. Han som snackar om karma i sömnen för att han inte kan hålla käft ens då'

Norén jätte-outar små norénberoende skådespelerskor och sina otrogna knull med dem. Maja gör ett jämfotapåhopp på hela den manliga kalsongmaffian på Aftonblaskan. Diskussioner går om sant och falsk. Norén säger detta är hans egen sanning, just då. Maja säger hennes bok är galen, megaloman men sann. Vartenda ord är dokumentärt säger hon.

Maja Lundgren och Lars Norens tegelstensstora vänskapskrossare är i alla fall mycket värdefulla bidrag till vår verklighetsuppfattning, att vi inte längre tror att bokgiganter är gudar av en annan kvalité än oss vanliga, bara att deras små koketta snirklar in på den ena inskränkta festen eller i den andra solkiga sängen stundtals är mer prinsessan-på-ärtiga än vi vanliga dödliga någonsin kommer att kunna vara. Finns det då ett värde att veta att kända kulturpersonligheter är som alla andra? Att även på Parnassens höjder pågår räkmackeri och diverse former av undergrävande skitstövleri. Fan vet.

 Maja Lundgren skriver om mäns subtila häskartekniker, om en kulturell offentlighet som liknar ett kaos av intriger och undergrävande rörelser. Om tecken som kan tolkas precis överallt. Att Maja Lundgrens bok också handlar om camorran i Neapel är liksom en sidovinst och att Noréns dagbok till huvuddelen är en bok om regissörsarbete är bara annan extrabonus.

 Benny Holmberg