Virginie Despentes
Baise-Moi
Övers. Olof Zachrisson
Tiedlund Förlag

Reaktionen har för filmversionens del i huvudsak gällt de autentiska sexscenerna som innehåller porrfilmens alla ingredienser med mycket utstuderade och råa våldsscener men den har också utlöst diskussioner om idéinnehåll och syfte. Om romanen ställer man frågan: Har Despentes bara skrivit en spekulativ roman fylld av våld och sex på banal action- och porrnivå? Eller är det en feministisk spegelkliché som vänder upp och ned på den patriarkala strukturen i syfte att exponera och tydliggöra mannens roll? Är det ett sätt att förverkliga och redovisa en jämlikhet även i brottet och våldet att sätta dessa kvinnor i männens position?  Baise Moi har översatts till 20 språk och sålts i 100000 exemplar. Nu kommer boken på svenska.

Det handlar om en massmördarturné med en Tarantinoinspirerad brutalitet och iskyla i våldsskildringen men med det exceptionella inslaget att man har ett Thelma & Louiseliknande koncept, där två kvinnor har huvudrollerna i att åka runt och mörda och stjäla och gå mot katastrofen tillsammans. Boken har en mycket torftig handling, en endimensionell dramaturgi med ett enfaldigt språk garnerat med utstuderade våld- och sexscener. Med andra ord är den en bärare av den spekulativa romanens allra sämsta och viktigaste ingredienser.

Det handlar om två kvinnor som existerar i Paris förorter med knark, våld och prostitution som utvägar i sina liv. Nadime är prostituerad och Manu är porrfilmsskådespelare.

Boken inleds med att de två mördar var och en på sitt håll, Nadine stryper en rumskamrat för att hon sa något dumt och Manu skjuter en kille som gjorde något dumt med någon. Det händer sedan inte mycket mer än att de två kvinnorna ger sig iväg i sin egen roadmovie och tar in på olika hotell, skaffar något att dricka eller någon drog att sätta i sig, mördar någon och ser på porr och onanerar eller bara slappar. De är det exempellösa våldet och den expressiva sexualiteten som är bärare av handlingen i övrigt händer absolut ingenting

Men det finns ett iögonfallande grepp som intresserar förutom den exponerande figuren att vända upp och ned på könsrollerna och det är författarens handskande med våldet. Här finns dramaturgiska finter och en medveten blinkning till video-actionfilmsvåld som omedelbart lyser igenom när de två kvinnorna kommenterar sin egna mords scenografi och dramaturgi som om de bara sett en DVD- eller videorulle där de ger synpunkter på sina egna repliker, ljud- och grafiska effekter. Författaren lyckas här åskådliggöra relationen till actionfilm på teve, video och dvd:

Vid ett av Nadines mord : 'då stämmer det alltså att tungan sticker ut lite. Och att ögonen vänder vitan utåt.' Och vid ett av Manus mord 'Det ser inte alls lika häftigt ut som på bio' Huvudet exploderar och han faller baklänges'. Och sedan i allmänhet om mördandet 'Så enkel är det, man får bara inte tveka' Och de grafiska recensionerna: 'Rent visuellt sett är det mer övertygande än förra gången. Fler färger. Och så var hon ju inte helt oerfaren nu, hon har redan blivit bättre på det-. Och om en av de mördades fru som också mördas: 'Skit att jag inte kan lära mig sikta, det hade sett bättre ut i fittan'.

 Vari ligger då det feministiska? Är det det faktum att bokens lågt-ned-i-halsenprosa och den råa våldsestetiken bärs upp och exponeras av två kvinnor? Ligger det en avantgardistisk feminism i att anta mannens mest banala vålds- och sexspråkbruk? Att bli jämlika i eländet. Finns det en poäng i att låta kvinnorollen i boken anamma den psykopatiska inställning att slå ihjäl en människa för lite knarks skull eller för att man grälar om en vardaglig sak med rumskompisen? Är det utvecklingsbart för kvinnor att bli jämlika även i detta galna sammanhang genom att anta dessa livsfientliga ingredienserna i de porrigaste och mest sexualfixerade för att inte säga människofientligaste lågheterna?

 '...De är oövervinnerliga men har inte en chans...' står det bokens framsida. En 'vi mot hela världen'- slogan som skapar en inledningen där läsaren skall känna sympati och ta parti för de två kvinnornas projekt. Det är en typisering av det manliga idealet att dra ut i strid mot hela världen, en vi mot dom- etik.

I min läsning kan jag inte undgå att känna av den feministiska bieffekten av boken där man på ett nytt och tydligare sätt åskådliggör det manliga våldet, hur den våldsfixerade manskultur i medierna tar sådana uttryck.' i B-filmer, i våldsactions. En Tarantinokultur kan man säga. Nog sväljer vi det. Men i en action med två kvinnliga massmördare går vi ned i spagat och recenserar den så som vi egentligen skulle ha gjort med alla dessa rambos-, taxidrivers- och pulpfictionfigurer. Nu ser vi vilken skit det är kan man då säga om de undermåliga b- och c-filmerna. Nu recenseras den genren äntligen på allvar. Kritiker som betvivlat det feministiska budskapet eller syftet har ruckat ned särskilt på filmversionens dåliga dramaturgi, urusla skådespelare och hopplösa bildteknik. Men denna undermålighet är väl ändå kännetecknande för genren?

Man har alltså tvivlat på det feministiska motivet och menat att detta bara är ännu en eländig spekulation i sex och våld men som säljs med förment feministiska förtecken.

Oavsett om Virginie Despentes menat att skriva en bok som gör en spegelvänd feministisk kommentar till detta meningslösa våld och amoraliska sexsyn så blir effekten ändå en sådan. En mycket tydlig exponering av männens våld, så som vi vant oss vid det i filmer och böcker av det här slaget och det har vi gjort i så hög grad att vi inte märker det förrän kvinnorna träder in i rollerna.

I övrigt är det meningslöst våld, banal dramaturgi, tröttsamma sexscener och en fattig dialog. Precis som det ska vara i den gamla vanliga spekulativa B-actionromanen men nu med kvinnor i den traditionella mansrollerna....

 Benny Holmberg