Är människan så funtad att hon nästan när som helst, och hur som helst, kan förvandlas från en anständig kultiverad varelse till en grym, sataniskt blodtörstig barbar? Frågan är ställd av många. Mig förefaller det som om inga – i vart fall givna – svar kan ges. Ett tycks dock vara säkert. Inte bara enskilda människor utan hela folk kan bli offer (om det nu kan formuleras så) för en förvandling från en det godas man till en det ondas bödel.

Det här blir fruktansvärt tydligt och t.o.m. begripligt när jag läser Jonathan Litells nästan tusensidiga bok De välvilliga. Det är en ohygglig läsning. Men trots att det handlar om nazis¬mens framfart och barbari så är texten skriven med en så kall och nästan neutral stil att man nästan slutar att tänka på offer och bödel. Man konfronteras bara med den oundvikliga dege¬nereringen av individen som måste styra eller ockupera varje soldat. Boken gör det faktiskt omöjligt att sätta sig till doms över huvudpersonen i volymen, den bildade och högt kultive¬rade gamle SS-officeren Max Aue och hans gradvisa inflyttande i krigets skoningslöshet.

Därför blir den här läsningen mycket märklig. Man fångas snabbt upp av en ytterst bildad mans berättelse om ett liv som inte ger någon nåd och som bara trampar på mot den fruktans¬värda upplösningen. Men är det möjligt att skriva om nazismens illdåd och andra världs¬krigets fasa utan att bli en domare? Kan man se på nazismens framfart och dess nakna och skoningslösa barbari och ondska utan att känna en fasa som ändar i hat mot bödlarna?

Ja, det märkliga med Jonathan Litells bok är att du kommer att följa en människas vardag, så fylld och överfylld av isande kyla och skoningslöshet att du snart inte kan skilja på offer och bödel. Du blir bara betraktaren som ser hur en människa slåss för sitt liv och som inget val har. Den enskilda individen, soldaten i detta fall, infekteras bara av överlevandets nödvändig¬het och då ser man honom till slut som samma offer som de som han slåss emot. De som vi kallar ”de allierade”.

Jag tror att man bäst fångar denna svårbegripliga (och ändå emellanåt så enkla) problematik genom att citera författarens ord om sin text. Sålunda skriver han på en omslagsflik:

”Man kan aldrig säga. Jag skall aldrig döda. Det är omöjligt. Man kan på sin höjd säga: ”Jag hoppas att jag aldrig kommer att döda någon.” Det hoppades jag också, jag ville också leva ett gott och samhällsnyttigt liv, vara en människa bland andra människor, jämbördig bland andra, jag ville också dra mitt strå till stacken. Men mina förhoppningar kom på skam, man utnytt¬jade min ärlighet för att fullborda något som visade sig vara ont och destruktivt, och jag pas¬serade gränsen till mörkret, det onda kom in i mitt liv och ingenting av detta kan någonsin repareras. Orden tjänar heller ingenting till längre, de försvinner som vatten i sand och sanden fyller min mun. Jag lever, jag gör det jag förmår och det är likadant för alla, jag är en män¬niska som andra, jag är en människa som ni. Jo det är jag faktiskt.”

Avslutningsvis: Att läsa denna bok är som en vandring i helvetet. Jag tror att denna text gör stor nytta, trots författarens negativism. Jag tror att denna text tvingar läsaren till rannsakan av sitt eget hjärtas mörka rum. Och vägen ut ur mörkret.