Att läsa, att möta andra människors tankar, längtan, rädslor och drömmar är ofta något stor¬slaget, något underbart. Att läsa kan vara att bli bekräftad, att bli ställd mot väggen och tvingad att själv fundera över sitt liv och sina handlingar. Ordet är något storslaget. Kan vara en förlossning, kan vara prövning av vad som är bärkraften i ditt – vårt – liv.

I Haparanda föddes för sextio år sedan en dam som heter Berit Gabrielsson. Hon kom att bli en orolig och längtande själ som tar sig fram genom livet genom att måla bilder och skriva dikt. Hon är en av dessa konstnärer som tar sig fram genom en snårig tillvaro genom mesta¬dels dikten.

Nu har hon gjort det så många av oss borde göra. Hon har samlat sina viktigaste dikter i ett häfte, låtit trycka det och bjuder nu oss en handfull intresserade på tankar om livets samman¬satthet. Tankar och lustar om hur livet är för henne, hur det kunde vara och hur det blivit.

Det är en rak och mycket tydlig dikt som hon skriver. Här stoppas inte orden in i någon svårtillgänglig form utan hennes poem talar klarspråk, dikterna går som pilar rakt in i våra hjärtan. Det är svårt att skriva om dikt. Jag skulle vilja citera den kända kritikern, finlands¬svenskan Klara Johansson som en gång skrev om att recensera dikt. Sålunda uttryckte hon sig: ”Vem är jag att komma klivande efter och uttrycka det som poeten redan sagt.” Så sant, så sant.

Klara Johanssons ord gör att jag borde sätta punkt just här. Men istället skall jag avsluta denna kortrecension genom att låta författarinnan Berit Gabrielsson själv tala till oss. I en dikt som hon kallar Dagar av Trötthet låter det så här:

”Morgonen med långsamt uppstigande/ Tankar som trögflytande sirap/ Vid lunch totalt stopp/ och ingen lust att vara/ ens en fluga på tapeten./ Sitter handlingsförlamad/ och kaffet som kokat över/ smakar något helt annat/ Saknaden efter dig/ väller ut ifrån tapeterna/ och tar över hela lägenheten/ så att det inte finns/ någon plats för mig/ Jag blir tvungen att gå in i/ den överbelamrade klädkammaren/ Där hänger jag upp min längtan /på en gammal trägalge/ full av bristningar i virket/ När jag är på väg ut/ kommer en stor trötthet/ Den liknar en övergödd katt/ och lägger sig på mina fötter/ Värmen bedövar mig/ Och jag somnar stående.”

Ja, så kan dikt låta, ta fatt i oss med hullingar.

Stig Åke Stålnacke