Visst hade jag följt Nobelprisnomineringarna och visst stegrades min litterära nyfikenhet aningen sen han fått priset, äran och uppmärksamheten men fram till dess var han bara en av de författarna vars många böcker min blick endast måttfullt intresserat svept över vid de trogna stadsbiblioteksbesöken. Med anledning av min okunskap var jag djupt skeptisk till att en recension ens skulle bli möjlig. Tröstlöst bläddrade jag genom sidorna och min koncentration fångades av de antropologiska referenserna som för mig blev en utgångspunkt i läsningen av denna ordåterhållsamma och insiktsfullt reflekterande bok.

Vi närmar oss Oceanien, Vanuatu, Raga. Dess kolonialismpräglade historia är blodig och våldsam. På drygt hundra sidor komprimeras öns förflutna, historiska, geografiska och antropologiska fakta med ett parallellt löpande fiktiv berättelse där myterna spelar en stor roll.

Le Clézio beskriver de första europeiska forskningsresenärerna portugisen Quirós’, fransmannen Bougainvilles, engelsmannen Cooks brutala kontakt med den lokala befolkningen, till senare, kanske mildare möten mellan Ragas befolkning och de västerländska etnograferna, geograferna, kartograferna, filmare och turister. 

Som antropologutbildad är det framför allt de till ämnet direktrelaterade delarna som jag läser med ett stort intresse. Ämnen som jag finner fängslande nu som under min studietid.  

Jag kan bara nämna cargokulten som är ett komplicerat och omstritt fenomen av messiansk natur enligt vilken den brittiske prinsen Philip ska återkomma till öborna. Le Clézio antyder dock på det tidiga missförståndet från antropologernas sida när det gällde att tolka fenomenet cargokult. En annan antropologisk referens är den schematiserade benämningen kastom som syftar på till den traditionella kulturen, religionen och magin på Stillahavsöarna. Har man etnobotanik som specialintresse kommer man att finna växten kavas del i de melanesiska folkens historia oerhört fascinerande. Le Clézio bekantar läsaren med myter, traditioner och ritualer kring den lätt narkotiska växten.  

Men boken är inte vetenskapliga fakta allena. Det finns ett generöst utrymme för en fantasifull och poetisk skildring av den mödosamma resan som några män och kvinnor företar sig. De färdas i många dagar och nätter i en urholkad kanot av brödfruktsträd över havet, för att finna en tryggare hamn, medan myter och drömmar växer under Södra Stjärnhimlen och medan solen och det salta vattnet torkar ut resenärernas utmattade kroppar.

Omslutandes fakta och de poetiska utfallen är tiden med den fattiga kvinnan Charlotte Wèi Matansuè som boken är tillägnad och som tar emot författaren och ger honom en inblick i sitt eget sorgkantade liv liksom kvinnornas värld och de i generationer nedärvda kunskaper i den traditionella mattvävningskonsten som är så utmärkande för Vanuatu. Le Clézio skriver:

Konsten att fläta mattor hör till Ragas kultur, den är öns identitet, dess stolthet och bytesvara. Och den konsten är kvinnorna är ensamma om.  

Man förstår mattornas stora betydelse inte bara för att de ingår i öns penningssystem men också för att de specifika mönstren representerar Ragas kulturella ursprung.

Även globaliseringsfrågan ryms i Raga och dess effekter målas framför allt upp i pessimismens färger. Redan på bokens baksida står att läsa ett utdrag ur romanen som lyder: ”Numera har varje liten jordplätt ända in i hjärtan av Amazonflodens urskogar och fram till Antarktis isbelagda raviner undersökts, fotograferats och analyserats av satelliternas iskalla blickar.” Är detta romantiserande i dess mest naiva form kan man undra? Eskapism? En längtan efter en tid där människor levde ’naturligt’, halvnakna, dyrkandes förfäder och mystiska gudar, utan teknologi och naivt lyckliga för evigt? Många frågor kan (och bör) man ställa vid läsningen av denna bok som belyser kolonialismens och postkolonialismens outplånliga skugga.