LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Stig Åke Stålnacke

  • Jón Leifsson slutputsar på Nils Holgerson och gåsen.
  • Stig Åke Stålnacke i en lerskulptur av Jón Leifsson.
Läsarnas Fria

Skulptören som mejslar fram livets poesi

Konstnären Jón Leifsson hämtar inspiration till sina skulpturer ur kärleken till livet och själens längtan. LFT:s skribent Stig Åke Stålnacke ser dessa skulpturer som en hyllning rakt in i hjärtat. Under sina fyrtio år som konstskribent är det bara vid sällsynta tillfällen han stått inför konstverk som berört honom lika starkt.

Det är från djuren som omger honom, från människor han mött och älskat, det är ur de livskraftiga isländska myterna och historierna som han hämtar kraft och stoff till både sitt liv och sin konst. Man kan gott påstå att det är ur kärleken till livet han hämtar inspiration. Inspiration till sina av ömhet, kraft och innerlighet vibrerande verk. Det handlar om Jón Leifsson. Det handlar om skulptören och hästälskaren, islänningen och medbrodern. Det handlar om han som från sina bopålar, nu i Lövestad, skapar sina verk. Det är verk som i grunden är så besjälade, så mänskliga, så rörande och oftast så ömsinta att man inte kan undgå att känna en stunds lycka när man möter dem.

Om man som jag skrivit om konst och konstnärer i bortåt fyrtio år har man otvivelaktigt sett en hel del. Jag har rent ut sagt mött uppsjöar av både det habila och någon gång emellanåt det som jag vill kalla angelägen, mästerlig konst. Man kan bli trött på konst ibland. Trött på ord om konst också för den delen. Det är givet. Det ligger så att säga i sakens natur. Men så kan man (en gång på hundra) ställas inför konst, tavlor, dikter, dans, teater och skulpturer som går direkt som hyllningar in i hjärtat.
 
Det är då man blir berörd. Det är då man upptäcker att konst kan göra något med en. Med mig. Jón Leifssons konst är sådan. Det är den där sortens konst som är ”en på hundra”. Och då blir jag en bit lycklig. Då tycker jag att konsten ändå i enstaka stunder kan vara värd allt spring mellan gallerier och skrivmaskinen, mellan ateljéer och redaktioner.
De stunderna är – som sagt – sällsynta. Men de är verksamma som ett glas ädelt vin eller som jag inbillar mig att frälsningen – mötet med gud eller Jesus – är för den starkt troende. Ja, sådan är Jóns konst. Sådan är den för mig.
 
Och efter denna inledande drapa om konst på ont och gott, ska jag komma till de enskilda verken. De som blivit min eufori, min glädje.
Det började med att jag tog mig iväg för att titta på ett konstverk i jätteformat. Jag har sett ett antal spekulativa ”jättekonstverk” i mina dar. Ofta har de varit just mer spekulativa än konstnärliga. De har varit mer tillkomna för att vara ”märkvärdiga” och stora än för  att förmedla ett hjärtats sång till mig.
 
Men nu fick jag se en underbar gås som svävade i skyn. Den hade en spännbredd mellan vingspetsarna på sju–åtta meter. Och den var så mäktig och så vacker att den tog andan ur mig. Jag tänkte: Kan man göra en skulptur så oändligt vacker och mäktig, kan man återberätta en myt om Nils Holgersson och hans gås Acka, kan man göra det på detta sätt – ja då är man i sanning en konstnär som vill gjuta sitt hjärta i konsten. Så kände jag. Så tyckte jag. 
(Gåsen med Nils Holgersson på nacken står vid en rondell i Skurup. Den borde räknas som en bit ”världskonst”.)
 
Detalj i skulpturen Nils Holgerssons underbara resa.
Detalj i skulpturen Nils Holgerssons underbara resa.
Bildrättigheter: Henry von Platen
Denna skulptur blev inkörsporten till Jón Leifssons konst. Jag sökte alltså upp konstnären. Jag var självfallet mycket nyfiken. Och förväntansfull. Och mina förväntningar kom inte på skam. Jag ska direkt gå in på några av de verk som jag fick se och som tog mig med storm.
Först har vi skulpturen med Fritjof Nilsson Piraten och Nils Holgersson. De två sitter invid varandra. Pojken Nils berättar och gestikulerar yvigt. Och ”Piraten” lyssnar, stödd på sin käpp. Verket är tänkt att göras i ”full skala”. Alltså ska figurerna göras i mänsklig storlek. Vidare har Jón tänkt sig att den bänk de båda ”äventyrarna” sitter på ska dras ut, så att besökare (på det torg där den är tänkt att placeras) ska kunna slå sig ner i samspråk (eller bara imaginärt lyssnande) med de båda legenderna Nils och Piraten. 
Låt mig säga: Sådana skulpturer görs det inte många av i Sverige i dag. I samtidskonstens tidevarv har den ömsinta poetiska naturalismen inte stort utrymme.
I en annan skulptur ser jag den frodiga, goda Selma Lagerlöf sittande, lyssnande på samme Nils Holgersson. Sagofiguren möter sagotanten. En glimrande vacker idé.
Så i all hast några skulpturer till. Bokläsaren, han som hämtar kraft och närhet ur dikten, ur myten, ur poesin. Och så: Han som gick in i väggen. Som mötte mörkret men som tog sig ut på andra sidan. Klokare? När såret läkts är man i bästa fall en hel människa igen. Men med insikter om smärtans kraft.
Jag skulle kunna berätta om Jón Leifssons så oändligt vackra skulpturer av hästar, hästhuvuden och hästens rörelser av grace och kraft. Han har en idé om att göra en stor skulptur av en häst i naturlig storlek, med en ryttare som drickande, sjungande i våldsam kraft firar ett arbetes slut (insamlandet av fåren).
Där finns många skulpturer om kvinnan. Det är verk som är hyllningar till kvinnan, hyllningar till hennes ”livgivande kraft och fulla härlighet”. Eftersom detta sista är ett citat av konstnären själv kanske läsarna kan få ett grepp även om Jón Leifssons litterära ådra.
 
Hela tiden handlar det om skulpturer som lyriskt beskriver våra liv. Det blir aldrig fråga om trixande och joxande i ett tomrum. Nej, varje skulptur har en mening, ett syfte, ett  budskap. Det är konst framsprungen ur lusten, vitaliteten, själens längtan och kraft.
För att göra bilden av Jón Leifsson tydligare kan jag berätta att han med sin hustru Pia numera som sagt bor i Lövestad. Där har de en gård som förutom en stor ateljé och konsthall rymmer en rad andra verksamheter. Gården ska fungera som ”hotell” för hundar. Trivsamma burar med trasmattor och sängar för hundarna är under uppbyggnad. Sex–sju islandshästar finns på gården. Det är meningen att hugade ska få komma till Jóns och Pias gård och rida.
Och som sagt: En mycket stor konsthall är under uppbyggnad. Personligen inbillar jag mig att just den konsthallen skulle kunna bli ett starkt och storslaget berikande av kulturlivet i Skåne.
Men det viktigaste är ändå Jóns skulpturer. Dessa verk av kärlek som så starkt berättar om livets skönhet för mig.
 
Jag vill avsluta med att säga att jag är lycklig över att ha mött en konstnär av denna kaliber. För det är inte var dag jag står inför konst som så starkt vidrör mig.
 
Tack Jón
ANNONSER

Rekommenderade artiklar

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria