Allmänhetens rätt att få veta är något av en helig ko vad gäller mediernas försök att berättiga sin självutropade roll som samhällshändelsernas bevakare. Med detta stridsrop hoppas journalister (personer som annars påminner om mannen på gatan) obehindrat nå fram till såväl privatpersoners som organisationers hemligaste sfärer. Med stöd av något som heter Journalistikens etiska regler – också dessa i hög grad uppsatta av journalisterna själva – hoppas demokratins självutnämnda ”adel” vinna legitimitet och tilltro från den tystare motparten – den grå massan som läser tidningarna, lyssnar på radio eller tittar på tv. Om man paketerar ihop detta och flera andra fenomen, får man vad vi i väst benämner ”pressfrihet”. Och detta förknippas (oftast överdrivet) direkt med yttrandefrihet.

Bakgrund: Soc & Kom-affären

Hufvudstadsbladets chefredaktör Max Arhippainen kan skriva hur många eloger till pressfriheten han vill, men någonstans på denna chefredaktörs och flera andra finländska nyhetsredaktörers arbetsbord, finns en liten notis som aldrig hittat fram till spalterna.

Svenska social- och kommunalhögskolan, en av Svenskfinlands centrala läroanstalter, tillika högskolan där många chefredaktörer och journalister har utbildats, JK-anmäldes redan i november 2007. Anmälan till Justititiekanslern i Finland inlämnades av en internationellt känd forskare och pekar på bland annat falska och vilseledande utlåtanden som skolans professorer skrivit om de sökande till en tidsbunden doktorandtjänst.

Dokumenten som hör till anmälan och som utfärdats av högskolans förvaltning, visar att detta har skett efter att forskaren uttryckligen bett högskolans forskningsinstituts ledning att jäva två professorer. Den ena av de namngivna professorerna kom sedan med ett uppenbart falskt utlåtande som nämner endast denna sökande vid namn. Professorn påstår sig veta med säkerhet att sökanden inte varit inskriven vid Helsingfors universitets doktorsprogram, vilket skulle ha gjort sökanden inaktuell för tjänsten. Utlåtandet är daterat den 24 november 2006. Utlåtandet kontrollerades inte noggrant och den felaktiga informationen framkommer i beslutsprotokollet över tillsättandet av tjänsten. Protokollet är daterat den 29 november 2006.

Nio professorer utsågs som sakkunniga och ombads lämna utlåtanden om de sökande. När vi undersöker de dokument som samtliga professorer hade tillgång till för sin bedömning, hittar vi en förteckning över de fyra sökandes kvalifikationer. Förteckningen är daterad den 13 november 2006, alltså innan experterna gjorde sina utlåtanden. Innehållet visar utan tvekan att anmälaren var ordinarie doktorand vid Helsingfors universitet när ansökningarna granskades. Där finns inte heller någon oklarhet om den sökandes övriga akademiska meriter.

Skolan anklagas ytterligare för att ha räknat samme sökande som ”icke aktuell” och prickas för att istället ha tagit i beaktande två personer som inte var antagna till något post-gradualt forskningsprogram vid universitetet. Enligt högskolans eget protokoll placerades till och med en av dessa personer i reserv för doktorandtjänsten.

En av professorerna säger sig i sitt utlåtande vara bekant med den sökandes tidigare stipendieansökningar och uppsatser. I anmälan presenteras dock bevis för att denne professor inte rimligen eller i enlighet med Dataskyddslagen kan ha haft tillgång till uppgifter om den sökandes stipendieansökningar. Det finns, enligt bevisen, inte heller någon möjlighet att professorn skulle ha kunnat ta del av forskarens arbete sedan tiden före forskningsprojektet påbörjades.

”Utlåtandena var inte riktiga utlåtanden”

Representanter för Svenska social- och kommunalhögskolan anser dock inte att de inbegärda ställningstagandena bör uppfattas som officiella utlåtanden om de sökande. Enligt högskolans förvaltningsdirektör Rita Wickholm var dokumenten som forskningsinstitutets direktör (journalistprofessorn) Ulla-Maija Kivikuru begärde av professorerna endast anmärkningar om de sökandes meriter.

Vår genomgång av dokumenten visar dock att flera av de tillfrågade professorerna rubricerade sina ställningstaganden just som ”Utlåtanden”.

Rita Wickholm medger att högskolan ändrat en del av sina anställningsrutiner och börjat kräva att professorerna utfärdar sina utlåtanden på förtryckta blanketter. Högskolan medger däremot inte att det finns bevis för att anställningsprocessen 2006 har varit undermålig.

Frivilliga utlåtanden med krav på kvalitet

Undervisningsministeriets undersökning av fallet medförde inte någon närmare granskning av sanningshalten eller neutraliteten i utlåtandena. Däremot påpekade ministeriet att även om högskolan inte enligt lag var skyldig att begära utlåtanden om de sökande, anses eventuella kommentarer eller utlåtanden vara underkastade Förvaltningslagens kvalitetskrav.

Högskolan medgav att uppgiften om anmälarens status vid Helsingfors universitet varit felaktig, men att den ändå tagits upp i beslutsprotokollet som en orsak till osäkerhet om den sökande var aktuell för tjänsten. Ministeriet prickade Svenska social- och kommunalhögskolan för att inte ha rättat till den felaktiga uppgiften.

Tidigare anmälningar

Justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman har sedan 2006 tagit emot ett femtiotal anmälningar mot Helsingfors universitet. De flesta gäller universitetets olika institutioner och då främst frågor kring studielivet. Ett antal anmälningar som rör anställnings- och utlåtandefrågor förekommer dock.

Justitiekanslerns verksamhetsberättelse för år 2006 hänvisar till ett fall inom området för Undervisningsministeriets verksamhet som gällde kommentarer av sakkunniga. Kommentarernas kvalitet varierade starkt och ingen systematisk jämförelse av de sökande kunde bevisas. Universitetet blev föremål för Justitiekanslerns kritik och åtgärder.

Mediernas uteblivna bevakning

Enligt journalisten Hans G. Ånäs, som utbildades vid Svenska social- och kommunalhögskolan, tjänar de finlandssvenska mediernas tigande inte allmänhetens intressen. Han har följt fallet och undersökt flera av de offentliga dokumenten. Och han anser att det finns orsak till oro med tanke på rättssäkerheten hos tjänste- och stipendiesökande i Finland. Frågan har också ett bredare samhällsintresse, med tanke på vad dokumenten avslöjar om anställningsprocessen.

– Om detta fall visar något, är det att om en professor är inkompetent eller skrupelfri, kan han eller hon lämna fullständigt undermåliga och falska uppgifter för eller emot en sökande, utan att uppgifterna granskas innan de utnyttjas, säger Ånäs.

Han tillägger att någon som anlitas som expert kan påstå sig känna till och kunna bedöma en sökandes arbete och meriter utan att detta stämmer. Sökanden har ingen möjlighet att jäva eller varna för experter som de inte anser kan förhålla sig opartiskt.

Som vi påpekat i en tidigare artikel, är rättssäkerheten ännu sämre hos stipendiefonderna, där namnen på de experter som utvärderar forskningsprojekt oftast hemlighålls för de sökande.

– Fallet är av betydande samhällspolitiskt intresse. Men de finlandssvenska tidningarna har inte velat eller vågat ta i Soc&Kom-affären, säger Ånäs.

Kollegiala band kors och tvärs

En mycket ytlig genomgång av de synliga eller välkända förbindelserna mellan Svenska social- och kommunalhögskolan och de finlandssvenska medierna, visar intressanta drag som åtminstone delvis kan förklara journalisternas svårigheter med att bevaka just detta ämne.

Kollegiala band existerar mellan bland annat Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Finska notisbyrån, i och med att de flesta av dessa mediers svenskspråkiga journalister har skaffat sin utbildning hos högskolan. Hufvudstadsbladet finns representerad i högskolans Samarbetsdelegation, som enligt högskolans hemsida bland annat har till uppgift att verka inom fälten där högskolan utbildar, samt att vinna stöd för högskolan i samhället.

Dokument från högskolan tydliggör ett tätt samarbete mellan Huvfudstadsbladets chefredaktör Max Arhippainen, Vasabladets chefredaktör Dennis Rundt och Svenska social- och kommunalhögskolan, bland annat i form av en gemensam journalistkonferens år 2003.

Deltagarlistan ser ut som ett familjporträtt av nästan samtliga av de journalister som hade kännedom om men var ovilliga att bevaka Soc&Kom-affären.

Tidningen Åbo underättelser, vars chefredaktör Torbjörn Kevin gav grönt ljus åt en debattartikel om fallet, lyser med sin frånvaro i detta sammanhang och har fått sin utbildning i Åbotrakten.

En utvärdering från 2002 fastslog att högskolan redan då hade starka kontakter till de svenskspråkiga medierna i Finland och till och med rekryterade undervisningspersonal därifrån.

Finska notisbyråns, FNB:s, marknadsdominans i förmedlingen av svenskspåkigt nyhetsinnehåll i Finland har varit på tal hos Konkurrensverket sedan år 2000. Trots dominansen och en flerårig dispens från den finländska mediemarknadens spelregler, har den svenska sektionen länge varit ett förlustprojekt. Sektionen har haft dålig ekonomi och betydande kundförluster under flera år. FNB har flera gånger sökt skydd hos riksdagen med förhoppning om offentligt understöd, i synnerhet för den svenska sektionen.

Svenska sektionens chefredaktör Jan Snellman är utbildad vid Svenska social- och kommunalhögskolan, precis som majoriteten av sektionens journalister.

Brist på kommunikationsvilja

När journalisten Hans G Ånäs kom med tipset om Soc&Kom-affären till FNB, stötte han på en organisationskultur som framförallt tycks präglas av en överlägsen inställning till nyhetstipsare och allmänheten. Enligt Finska notisbyrån hörde inte en JK-anmälan av Svenska social- och kommunalhögskolan till den sorts nyheter de prioriterar.

FNB ansåg sig dock inte skyldig att motivera sitt val eller att förklara sina prioriteringar gällande vilka JK- eller JO-anmälningar som publiceras och vilka som inte gör det.

– I mitt tycke vittnar detta om en brist på kommunikationsvilja, som tycks vara utmärkande för FNB, säger Ånäs.

Enligt Ånäs var den svenska sektionens chef Jan Snellman kanske den som bäst representerade hur sektionen ser på sin verksamhet i Svenskfinland: ”Här är det jag som bestämmer”, ska han ha besvarat Hans Ånäs fråga om FNB:s nyhetsprioriteringar.

Svenskfinland granskas kontaktade Finska notisbyråns chef Mika Pettersson och flera andra ledande representanter för FNB för en kommentar i frågan, men de besvarade inte våra e-postmeddelanden.

”Soc & Kom-affären främmande på våra bredgrader”

Österbottniska Vasabladet, som också var medarrangör av Journalistkonferensen 2003, tycktes inte heller vilja ta i frågan med tång. Ånäs fick svaret från debattredaktören att hon gett hans debattinlägg till chefredaktören Dennis Rundt. Svaret var något underligt. Rundt lär ha kommunicerat med henne att frågan var ”främmande på våra bredgrader”. Någon insändare skulle sannolikt inte publiceras.

I e-post till chefredaktören redgjorde Ånäs sedan i detalj för frågans samhällspolitiska och rättskyddsmässiga betydelse i Svenskfinland. Men svar uteblev.

De svar Hans Ånäs fått från journalister vid Hufvudstadsbladet talar om att Soc&Kom-ärendet av dem anses vara en enskild despyt, samt att en JK-anmälan inte utgör en intressant nyhet – inte ens en anmälan som riktats mot de finlandssvenska journalisternas egen högskola.

Men när vi flyktigt granskar innehållet i svenskfinlands största dagstidning, hittar vi flera artiklar och notiser som lätt kunde placeras i samma kategori som Ånäs nyhetstips och debattinlägg.

Vi hittar en kolumn som beskriver en enskild professors dispyt med en universitetsstuderande som enligt honom gjort sig skyldig till fusk. Varken den studerande eller professorns hemuniversitet i Kanada finns med som motparter i diskussionen.

Vi upptäcker till och med att Svenska social- och kommunalhögskolans rektor är kolumnist för tidningen.

Bland de JK- eller JO-anmälningar som Hufvudstadsbladet ansett det motiverat att publicera, finns en som inte ens ansågs som ett ärende för Justitiekanslern. Anmälan gäller den finländska dåvarande utrikesministern Ilkka Kanerva. Vi hittar flera liknande fall. Artiklar och notiser om Svenska social- och kommunalhögskolans campusflyttning och popularitet anses av Huvfudstadsbladets redaktion vara värda att skriva om. Men nyheten om att högskolan JK-anmälts för mycket allvarliga brister i förvaltning och rättsskydd finns inte med.

– Tycks vara så att på Mannerheimvägen 18 i Helsingfors lever ord och handlingar egna liv, skrattar Hans Ånäs.