LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Recensioner
Marie Ericsson

  • Farah Diba var Irans sista drottning 1959-1979. Sedan shahens död 1980 bor hon i Paris.
Läsarnas Fria

Iransk drottning i exil i Paris

Nahid Persson Sarvestani är en iransk kvinna som etablerat sig som dokumentärfilmare i Sverige. Hon har tidigare bland annat regisserat den kontroversiella Prostitution bakom slöjan om den dolda sexhandeln i Iran. Den här gången har hon valt att ta sig an iranier i exil, genom att göra dokumentären Drottningen och jag om shahen av Irans fru, exdrottning Farah Diba.



Den berömda kungligheten bor sedan 29 år tillbaka i Paris, där hon ägnar sig åt att på olika sätt stötta sina tillika landsflyktiga landsmän. Växelvis med porträttet av Farah Diba får vi följa Nahids Sarvestanis egen berättelse om sitt liv som flykting och kampen för att göra filmen.

Farah Diba har väldigt bestämda åsikter, och när Nahid Sarvestanis närmar sig vissa kontroversiella ämnen blir det stopp. Farah Diba ogillar Sarvestanis radikala förflutna. När hon får reda på att hon i sin ungdom varit medlem i en kommunistisk organisation avbryter hon filmandet, som dock kan återupptas ett halvår senare. För drottningen vill ju visa välvilja mot sina landsmän i exil. Ett känsligt ämne bland andra är shahens brutala behandling av den dåvarande oppositionen, där Nahid Sarvestani var medlem.

Även om exdrottningen lever ett liv i osannolik lyx och framstår som politiskt omedveten, märker man att livet har gett henne många hårda törnar. Kungaparet och deras fyra barn tvingades 1979 fly undan den iranska revolutionen. Den behandling familjen fick när de kom som flyktingar till USA är ett av Farahs mörkaste minnen, men ledde till att de slutligen erbjöds en fristad i Egypten. Ett år senare avled shahen i leukemi. Deras yngsta dotter Leila dog ung.

Nahid följer drottningen till kyrkogården, och där kommer tårarna, sorgen efter den förlorade dottern, men också över livet i exil, den landsflykt som blev hennes och många andra iraniers öde efter revolutionen 1979.


Nahid Sarvestani gör ett intressant porträtt av en charmerande och personlig kvinna, som dessutom visar sig vara påfallande intelligent. Filmen är full av vackra bilder på flotta lägenheter, palats och välgörenhetstillställningar, men man kan nästan fysiskt känna all den sorg och smärta över ett förlorat liv, som vilar strax under ytan. Den iranska diasporan har lett till att de två före detta motståndarna nu kan enas i sin hemlängtan och sitt fördömande av mullornas Iran, och till och med bli vänner.

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Duvskit och vräkningshot över Pimmes söderkvart

Jag har flyttat till Södermalm och känner hur energin strömmar genom den nu så chica stadsdelen. Annat var det i början av 80-talet, när jag lyckades hyra min första andrahandslägenhet i de slitna kvarterten vid Södra station, bland ödetomter och söderoriginal.

Inkluderandets konst

Sophia Alexandersson är konstnärlig ledare och verksamhetschef på Sharemusic & Performing Arts, med sin bas i Gränna, en kreativt experimenterande verksamhet och nätverk, både nationellt och internationellt.  Ingeli Aalto har träffat henne.

En diktator med föga medkänsla

Det finns fortfarande en del personer som uppskattar Lenin, det han gjorde och det han skrev: små vänstersekter, trotskister och en del vänsterpartister. Dessvärre, om man ska tro Göran Dahl, som påminner oss om varför Lenins tankar inte har något vettigt att ge i dag.

”Jag har totalt förändrat mitt förhållande till kroppen”

I vårt samhälle syns tjocka personer mest i media när det vankas viktnedgång eller larmrapporter. Fördomarna och föreställningarna kring den tjocka kroppen är många. Det vill den kroppspositiva rörelsen ändra på. Efter ett gäng år och många tongivande röster märks små men tydliga framsteg. Jessica Johansson har träffat Karin ”Kajjan” Andersson.

© 2026 Stockholms Fria