Den berömda kungligheten bor sedan 29 år tillbaka i Paris, där hon ägnar sig åt att på olika sätt stötta sina tillika landsflyktiga landsmän. Växelvis med porträttet av Farah Diba får vi följa Nahids Sarvestanis egen berättelse om sitt liv som flykting och kampen för att göra filmen.

Farah Diba har väldigt bestämda åsikter, och när Nahid Sarvestanis närmar sig vissa kontroversiella ämnen blir det stopp. Farah Diba ogillar Sarvestanis radikala förflutna. När hon får reda på att hon i sin ungdom varit medlem i en kommunistisk organisation avbryter hon filmandet, som dock kan återupptas ett halvår senare. För drottningen vill ju visa välvilja mot sina landsmän i exil. Ett känsligt ämne bland andra är shahens brutala behandling av den dåvarande oppositionen, där Nahid Sarvestani var medlem.

Även om exdrottningen lever ett liv i osannolik lyx och framstår som politiskt omedveten, märker man att livet har gett henne många hårda törnar. Kungaparet och deras fyra barn tvingades 1979 fly undan den iranska revolutionen. Den behandling familjen fick när de kom som flyktingar till USA är ett av Farahs mörkaste minnen, men ledde till att de slutligen erbjöds en fristad i Egypten. Ett år senare avled shahen i leukemi. Deras yngsta dotter Leila dog ung.

Nahid följer drottningen till kyrkogården, och där kommer tårarna, sorgen efter den förlorade dottern, men också över livet i exil, den landsflykt som blev hennes och många andra iraniers öde efter revolutionen 1979.


Nahid Sarvestani gör ett intressant porträtt av en charmerande och personlig kvinna, som dessutom visar sig vara påfallande intelligent. Filmen är full av vackra bilder på flotta lägenheter, palats och välgörenhetstillställningar, men man kan nästan fysiskt känna all den sorg och smärta över ett förlorat liv, som vilar strax under ytan. Den iranska diasporan har lett till att de två före detta motståndarna nu kan enas i sin hemlängtan och sitt fördömande av mullornas Iran, och till och med bli vänner.