Bilder som lever kvar på näthinnan

Abu Hassan.
Bildrättigheter: Foto: Privat

Abu Hassan var bara tolv år när han först tvingades bort från sitt hem och sedan fördrevs från sitt land. Abu Hassan betyder ”pappa till Hassan”, och det är så de flesta kallar honom, fast hans riktiga namn är Khaled Abdel Halim. Vi sitter och pratar över en kopp kaffe i hans vardagsrum på Holma, och ämnet för dagen är Al-Nakba, eller ”den stora katastrofen”, som drabbade det palestinska folket 1948. Det har gått 61 år sedan händelsen, men minnena är kristallklara när han återger sina upplevelser.

När han beskriver byn Al Khalil Farradiya, som låg i norra Palestina, lyser ögonen upp, så att man där bakom leendet ser den unge pojke som kördes bort från sitt föräldrahem en dag i slutet av 1948. När han pratar om fruktträden på gården där han växte upp förändras rösten.

– Det är så grönt och så vackert där bland frukt, oliver och böljande kullar, jag längtar hem så att det svider bara av tanken.

Vi har alla våra barndomsminnen. Kanske minns vi doften av det tjärade repet, de krumma äppelodlingarna i Kivik, smaken av farmors inlagda sill eller färgen på hennes varma, ombonade kök. Men där slutar likheterna. De flesta av oss kan utan problem åka tillbaka och besöka de platser som själen behöver för att finna ro. De flesta av oss har foton, minnessaker och många, långa möten med våra nära under årens lopp.

– För mig, berättar Abu Hassan, och alla de palestinier som tvingades fly 1948, finns bara de bilder som lever kvar på näthinnan. Det enda vi har kvar är hoppet att en dag få återse det som var vårt liv. Allt annat är borta.


Abu Hassan föddes i en välbärgad bondefamilj. Hans farfar var byns motsvarighet till borgmästare och familjen ägde en bra bit mark samt hästar, kor och får. När de sionistiska milisgängen började göra raider i byarna samlade de ihop ungdomar och tvingade dem på flykt.

– Vi återvände upprepade gånger, men när 7 personer dödades och sedan 3 till, tvingades vi fly mot den libanesiska gränsen.

Trots alla risker tog sig Abu Hassan och en bror tillbaka till byn för att ta reda på vad som hänt med resten av familjen. De var redan på flykt och bröderna arresterades och kördes bort på nytt.

– Men vi kunde inte ge oss iväg utan att försöka få med oss åtminstone några ägodelar, berättar Abu Hassan. Så vi samlade allt mod vi hade och åkte återigen tillbaka till byn för att samla lite tillhörigheter på en åsnekärra som farfar gav oss. Sedan anslöt vi till det långa tåg av människor som ringlade fram mot Libanon. Det var män, kvinnor och barn som fyllde vägarna för att kunna sätt sig i säkerhet där bortom gränsen. På vägen stoppades vi av israeliska män som förde oss till Sazza polisstation, där ett hav av palestinska fångar redan satt inlåsta. Vi fick städa åt förövarna och de stal alla saker vi så omsorgsfullt hade lastat på kärran. Det var lite smycken, klockor och några mynt. Min kusins skor tog de också. Vi var unga och orkade inte så mycket, men miliserna jagade på oss att fortsätta om vi inte ville låsas in igen.

Abu Hassans röst bryts och han lutar sitt ansikte i händerna.


Någonstans där, på vägen till det flyktingläger där han tvingades stanna 42 år av sitt liv, försvann hela hans barndom på en gång. Någonstans där tvingades han axla en börda som ingen tolvåring ska behöva göra.

– Det var inte frihetsberövandet, rädslan eller ens förnedringen som var det värsta. Men att behöva lämna sitt hem, och inte kunna ta med sig ett enda minne därifrån. Att lämna sitt land hals över huvud, utan att veta om man någonsin kommer tillbaka. Och att lämna många familjemedlemmar utan att vara säker på att återse dem. Denna sorg bär varenda palestinier med sig varje dag. Och fortfarande undrar vi varje dag när vi ska få rätt att åka hem. Judar från hela världen kan när som helst åka till min hemby, och även bosätta sig där, trots att varken de eller deras förfäder någonsin har varit där förut, men vi måste ha tillstånd för att bara sitta en stund bland ruinerna.

Utan en enda pinal, och med de få mynt han gömt i sina kortbyxor beslagtagna fick han lämna sitt hem, sitt land och alla sina drömmar bakom sig. Det skulle ta 52 år innan han år 2000 kunde återse sin barndomsby. Eller rättare sagt andas luften som han drömt om under så många år. För av byn Al Farradiyas 168 hus fanns bara några nakna väggar och en övervuxen rad av stora stenbumlingar kvar. Där, under ett stort svalkande träd, satt Abu Hassan länge och försökte minnas livet före 1948.

– Kanske var det precis där jag kastade frukt på grannpojkarna.

På kullarna nära byn lyckades han också hitta sin farfars fars grav.

– Där var det som om tiden stannat, det såg ut precis som det gjorde för 52 år sedan.

Det finns många, även israeler som deltog i avarabiseringen, som har skrivit om den brutalitet som användes då man etniskt rensade byn Al Farradiya på de 800 palestinier som bodde där 1948, och jämnade de 168 hus som fanns med marken. Byn totalförstördes och alla invånare skrämdes, misshandlades eller dödades tills de inte fann någon annan utväg än att fly. Samma öde drabbade mer än 500 arabiska byar, varav 425 utraderades och tömdes på palestinier.


Min sista fråga till Abu Hassan får också de andra runt bordet att börja prata frenetiskt. Jag undrar om de efter så många år utanför Palestina ändå skulle vilja återvända. Mohamed som var tre år när hans familj tvingades bort från byn Tashiha nickar jakande när Omar, från Tiberias, säger att han vill återvända till familjens by även om han inte föddes där.

– Det handlar om våra rötter, vårt arv och vår identitet instämmer hans unga dotter Hiba som studerar till lärare här i Malmö.

Abu Hassan själv ser mycket trött ut när han säger att han självklart skulle vilja återvända.

– Men Västbanken eller Gaza är inte mitt hem, precis som en Kiviksbo inte skulle vilja återvända till Norrland på sin ålderdoms höst. Jag är oändligt tacksam för att jag får leva här i Sverige och att jag tack vare mitt medborgarskap här har kunnat besöka Palestina en gång, men jag valde inte att lämna mitt hem och mitt land. Jag vill tillbaka till Al-Farradiya, i Safaddistriktet, nära våra bröder i Libanon och Syrien. Jag vill hem igen, avslutar han.

Jag lämnar lägenheten på Holma med tung steg. Al-Farradiya i Palestina. Det är där hans äppelodlingar, hans begravda släktingar, hans dofter och hans minnen finns kvar. Det är där han vill bli riktigt gammal, precis som min morfar aldrig ens skulle ha flyttat bortom Ystad, även om vilda hästar hade jagat honom. Abu-Hassan får mig att tänka på den palestinske nationalskalden Mahmoud Darwish, som så själfullt beskriver hur det är att leva i exil.



Jag Har Talat Mycket

Jag har talat mycket om den tunna skillnaden

mellan kvinnor och träd,

om den förföriska jorden och om ett land

vars stämpel jag inte kunde hitta i mitt pass.

Jag frågar er, ärade damer och herrar:

Har alla människor rätt till sin jord, som ni påstår?

Och var, i så fall, är min hydda, och var är jag?

Kongressalen applåderade tre minuter utöver det vanliga,

tre minuter av frihet och erkännande.

Kongressen sanktionerade vår rätt att återvända,

likt alla höns och alla hästar, till en dröm av sten.

Jag skakar hand med dem, en och en, sedan bugar jag…

Min resa för mig sedan till ett annat land,

och där skall jag tala om skillnaden

mellan hägringen och regnet.

Jag frågar er, ärade damer och herrar:

Har alla människor rätt till sin jord?

Mahmoud Darwish

En knastrig linje till hemlandet

Abu Mahmoud, som betyder ”pappa till Mahmoud”, bjuder på läsk och jordgubbar i försommarvärmen som fått hela Malmö att grönska. Från lägenhetens balkong i Törnrosen har han en fin utsikt över staden, men många av hans tankar rör sig om tiden kring 1948. Det är i dagarna 61 år sedan han som tjugoårig ynglig drevs bort från sitt hemland. Han föddes i Haifa, som före Al Nakba, den stora katastrofen, var en viktig hamnstad i Palestina. Trots att Abu Mahmoud har uppnått en ansenlig ålder är han oerhört kvick och vältalig. Ögonen är uttrycksfulla, pigga, och han skämtar mycket under intervjun, kanske för att avdramatisera de hemska minnen som har genomsyrat hans liv. Familjen står i centrum under hans berättelse, han har själv åtta barn, och jag drar efter andan när han berättar att han har 80 barnbarn och barnbarnsbarn.

– Vilken tur att ni inte firar jul och måste köpa julklappar till alla, skojar jag.

– Men vi har Aid, den stora festen efter fastan, Ramadan, då måste vi köpa nya kläder till runt 100 människor, slå det om du kan, skojar han tillbaka.


Sedan blir han allvarlig när han beskriver sin hemstad, den stora hamnstaden Haifa, som på den tiden var en metropol för människor från hela världen. Det första arabiska fackförbundet startades där och hamnen var över 30 kilometer lång. Hamnen var livligt trafikerad av lastfartyg och raffinaderier renade oljan från Gulfländerna innan de fortsatte sin färd. Redan vid årsskiftet 1947 gavs en försmak av vad som komma skulle då sionister planterade en bomb i ett hamnarbetarkvarter. Bomben dödade 6 arbetare och startade en våg av attacker.

Abu Mahmoud, som arbetade som bussförare, såg hur staden och byarna runt omkring den började attackeras av milisgäng.

– Attackerna blev mer och mer brutala och jag var orolig för min familjs säkerhet och flyttade dem ut från Haifa, till byn Shafa Amr. Det dröjde dock inte länge förrän milisgängen började härja där också. Jag flyttade då min mor och yngre bror igen, denna gång till byn Safouri.

– Grupperna som härjade sköt sönder dörrar, misshandlade män, kvinnor och barn och slog sönder husen, berättar han. I två byar, Al-Rami och Sakhnin, tog de sig in i husen och högg ihjäl människor med yxa. Det var en fasansfull massaker. Vi var livrädda. I en annan by, Serien, dödade de nästan halva byn. De startade alltid lite försiktigt för att sedan accelerera våldet om byborna försökte försvara sina hem och liv. Milisgängen tränade utanför Tel Aviv och förflyttades sedan ut i de olika regionerna.

Många av invånarna i byarna runt Haifa kämpade hårt och stod också emot ockupationen som var i annalkande under långa perioder. I Al-Tira som låg 7 kilometer sydöst om Haifa lyckades exempelvis motståndsrörelsen hålla emot under tre månader, trots en omfattande blockad och en massaker på byborna. Vid tidpunkten levde över 61 000 palestinier i Haifa, men bara cirka 3 500 kunde stanna kvar när de sionistiska milisgängen rensade ut den palestinska befolkningen. Bokstavligen drevs den arabiska befolkningen ut i havet, då de fick fly via båtar först till Libanon och sedan vidare dit ödet förde dem.

– Kajerna dignade av skräckslagna människor som alla försökte sätta sina familjer i säkerhet. Bilder från Haifa 1948 visar skräckscenarion när tiotusentals människor i förtvivlan trängs i hamnen, för att slåss om en plats på en båt som kanske tar ett par hundra passagerare. De som lyckades stanna kvar levde i ständig skräck för repressalier och för att få sina hem länsade.


Abu Mahmoud tvingades återigen på flykt, denna gång bort från Haifas myller och de kringliggande strändernas gyllene sand.

– Vi gick över bergen mot Libanon. Helt barskrapade och utan tjocka kläder och mat sov vi i bergen.

Det tog tre dygn att ta sig till den libanesiska gränsen, där ett osäkert liv väntade.

– Jag arbetade som lastbilsförare för att kunna försörja mig och min familj. En dag var jag med om en olycka och sedan kunde jag inte få något arbete. 2001 kom jag därför till Sverige, berättar han. Det är mycket bra här, men jag behärskar inte språket och saknar många gamla vänner, och förstås min familj.

Jag frågar om Abu Mahmoud har återsett sitt hemland och han skiner upp igen. Ett särskilt tillstånd lät honom 1994 åka till Haifa och den lilla byn Ras Ali.

– Min moster stannade kvar utanför Shafa Amr och bildade en egen by, berättar han stolt. Hon fick 12 barn, som alla i sin tur har fått tolv barn var. Han ser min oerhört förvånade min och skrattar högt, och vi börjar återigen diskutera presenter vid Ramadans slut, och festligheterna som varar under tre dagar. Mosterns by, minnena och skratten får Abu Mahmoud att ivrigt söka i en bunt av små adressböcker. Efter en liten stund har han hittat det han söker förklarar Mohamed, Abu Ayman, som hjälper mig att översätta.

– Han vill ringa sin mosters son i Ras Ali och berätta att vi sitter här hos honom och pratar om familjen där nere i Palestina.

Det är en knastrig telefonlinje så ljudnivån skruvas upp.

– Jag sitter här och berättar om er för Abu Ayman och en svensk flicka. Jag vill tala med ’gamlingen’ ropar han till den som svarar. De pratar fort och Abu Mahmoud använder sina händer för att understryka det han säger. Jag förstår inte innebörden, men jag hör att han upprepar något. Efteråt får jag veta att de gång på gång undrar när han kommer.

– Samma dag som jag får mitt svenska medborgarskap ska jag åka dit och hälsa på. Snart inshallah, säger han. Snart om Gud vill.


Palestina, säger han, är ständigt närvarande. Jag passar då på att fråga om han vill återvända efter så många år. Ja, det vill jag säger han allvarligt, men jag vill återvända till det Palestina som ockuperades 1948. Jag vill hem till Haifa. Sedan ler han stort då han berättar om hur vackert det är i hans hemland

– Det går liksom inte att beskriva, du får helt enkelt följa med mig och se med egna ögon någon gång till hösten när jag inshallah har fått mitt pass. För en sekund kan jag svära på att Abu Mahmoud fortfarande inte är en dag över tjugo år.

Abu Mahmoud har aldrig haft ett ID-kort som tillåtit honom att utan krångel resa tillbaka till Palestina. Det är ett öde han delar med miljoner palestinier som förvägras rätten att ens semestra i sitt hemland, medan de flesta av oss kan åka till hans hemby utan problem. Hans namne, den palestinske poeten Mahmoud Darwish, skriver om detta dilemma.



ID-KORT


Till protokollet:

Jag är arab

Och mitt ID-kort har nummer femtiotusen

Jag har åtta barn

Och det nionde på väg efter sommaren

Blir du arg?


Till protokollet:

Jag är arab.

Jag arbetar med åtta kamrater i ett stenbrott

Jag har åtta barn

Jag skaffar dem bröd

Kläder och böcker

Ur stenarna.

Jag tigger inte om allmosor vid din dörr

Och jag ödmjukar mig inte vid tröskeln till din kammare

Så – blir du arg?


Till protokollet:

Jag är arab

Jag har ett namn utan titel

Tålmodig i ett land

Av rasande människor

Mina rötter

Fanns här före tidens begynnelse

Och innan tidsåldrarna tog sin början

Före pinjerna och olivträden

Och innan gräset växte


Min far kom från ett släkte av plöjare

Inte från en gynnad klass

Och min farfar var bonde

Varken väluppfostrad eller välboren!

Han lärde mig solens stolthet

Innan han lärde mig att läsa

Och mitt hus är som en herdes hydda

Gjort av grenar och bambu

Har du uppfattat min ställning?

Jag har ett namn utan titel!


Till protokollet:

Jag är arab

Du har stulit mina fäders odlingslundar

Och den jord jag har odlat

Med mina barn

Och du lämnade oss intet

Utom dessa stenar.

Så kommer staten att ta dem

Som det ryktas?


Därför!

Skriv överst på första sidan:

Jag hatar inte folk.

Jag är ingen inkräktare

Men om jag blir hungrig

kommer usurpatorernas kött att bli min föda

Akta er

Akta er

För min hunger

Och för min vrede

Mahmoud Darwish