Stockholm jazz festival är numera en höstaktivitet och återfinns på flera scener under en veckan 14–20 oktober. Bland annat kan en ta del av gratis lunchjazz på Kulturhuset, där relativt nystartade kvintetten Carla and more kommer att framföra eget material samt bearbetningar av musik signerad bland andra Carla Bley och Mary Lou Williams.

Precis som dessa två är Isabell Gustafsson-Ny huvudsakligen pianist. Hon går andra året på jazzlinjen på Kungliga musikhögskolan och Carla and more är delvis ett led i utbildningen.

– Men det föddes ur en nyfikenhet också, att få veta mer om kvinnliga kompositörer och leta reda på dem som ändå finns. Jag tänkte att de måste finnas. Så det var ett ganska spännande grävjobb.

Isabell Gustafsson-Ny sökte och grävde på nätet, hon gjorde en efterlysning med hjälp av Rättviseförmedlingen och folk tipsade om ”hundratals fantastiska kvinnor”.

Hos Carla Bley, som ju är den Carla som åsyftas i gruppnamnet, är det framför allt kompositionerna som Gustafsson-Ny beundrar. Bley förknippas främst med den frijazz som växte fram på 1960-talet, medan Mary Lou Williams, som Isabell Gustafsson-Ny tycker förtjänar större uppmärksamhet, fick sitt genombrott redan på 1920-talet.

Att botanisera i hela jazzhistorien kan vara en lika angenäm som mödosam uppgift. Förutom att tolka andra artisters material blir även Isabell Gustafsson-Nys egna kompositioner en allt större del av repertoaren.

– Det är inte så stilbundet heller, jag kan plocka från 1920-talet eller från nutiden. Det är det som är både svårt och roligt, att jag kan välja och vraka bland allt. Mina egna låtar smyger sig också in mer och mer.

Dina egna kompositioner, har de beröringspunkter med den äldre jazzen ni spelar?

– De är mer moderna tror jag. Mycket av den musik som vi spelar har ju vuxit fram samtidigt som man har lyssnat och letat efter andra låtar, så på något sätt är det väl kanske influerat.

Mansdominansen inom jazzen har länge varit kompakt, men det är inget som har avskräckt Isabell Gustafsson-Ny.

– Nej, faktiskt inte. Fast man börjar bli mer och mer medveten om det, och irriterad på det. Från början tror jag inte att jag tänkte på det, att man gav sig in i en sådan bransch. Men man märker det mer och mer, speciellt på musikhögskolan. Det är ganska tydligt. Men det är också roligt att försöka ta tag i det och göra någon slags skillnad. Generellt sett är ju programmen ganska mansdominerade, också när det handlar om jam och så. Det börjar väl bli lite bättre, men även litteratur och böcker, vad folk lyssnar på för musik. Musikhistorielektioner där nästan inga kvinnor nämns.

Vad är det som är så lockande med jazz?

– Jag tror att det är den här improvisationsgrejen, att vad som helst kan hända. Man får utlopp för mycket känslor. Jag tilltalas ganska mycket av den jazzen där man får vara väldigt fri och göra som man vill.