”Vi vill göra vår omvärld till ett museum”
Fotografen Björn Larsson känner att naturen är hans hemmaplan, men vill inte identifiera sig som naturfotograf. Förra veckan vann han Svenska fotobokspriset med boken Brandplats 3.
Med fotoboken Brandplats 3 kammade Björn Larsson hem Svenska fotobokspriset 2013. I bilder och rapporter från räddningstjänsten skildras Tyresta nationalparks återhämtning under tio års tid efter den stora branden 1999.
– Första gången jag var ute i Tyresta efter branden så förväntade jag mig att allt skulle vara svart, men det såg faktisk ut som det här rooibosteet, säger Björn Larsson och pekar ner i sin tekopp.
– Det berodde på att alla barr och löv hade fallit och bildat en färgad matta över det svarta, fortsätter han.
Boken börjar med rapporter från räddningstjänsten då de ryckte in vid den största räddningsinsatsen i Sveriges historia. Därefter får man följa händelseförloppet genom rapporterna och utdrag från media som placerats ut på de vita sidorna i första delen av boken. Efter händelseförloppet vid branden tar bildberättandet vid, där naturens återhämtning följs under tio års tid.
Björn Larsson blev intresserad av skogen efter den stora massmediala bevakningen av branden och jakten på en eventuell gärningsman.
– Det är ganska sällan som natur och frågor om vad som är naturligt får så stort mediautrymme i Sverige, berättar han.
Enligt Björn Larsson bör en hälsosam skog brinna då och då eftersom det är det naturliga sättet för den att föryngra sig.
– En brand är det naturliga sättet för en skog att förnya sig, sedan att det brinner i en nationalpark som man är mån om att konservera är kanske en annan problematik.
Det klyver naturvårdare i två läger. Ett som ser nationalparken som ett museum som ska konserveras, och den mer progressiva sidan som mera ser branden som en naturlig del i skogens livscykel. Räddningstjänsten släcker ett trettiotal bränder per år i Tyresta.
– Många har ju mer och mer förstått att det inte går att helt konservera en skog, om det inte får brinna blir det världens majbrasa till slut, säger Björn Larsson.
Med det i åtanke är Björn nöjd med att boken ges ut på förlaget Dokument press, som enligt honom intresserat sig för liknande frågor, fast kring hur stadsmiljön förändras.
– Vi har en kultur där vi gärna vill göra om hela vår omvärld till ett museum, men det är egentligen en väldigt kort tidsperiod vi är intresserade av.
Bokens omslag i naturfärgat papper ser ut som en mapp med brottshandlingar. Men kanterna liknar mer ett stycke trä som skurits med en slö cirkelsåg. De är skrovliga och svarta och doftar svagt av brand.
– Det är jag som slipat böckerna för hand, berättar Björn Larsson. Vi hittade ingen annan metod som var bra nog.
– Jag kanske ska förklara vad brandplats tre är för något, säger Björn Larsson och slår upp ett uppslag i boken. Man bekämpade branden som uppstod vid brandplats ett, som sedan spred sig från den så kallade belägringen till brandplats två. Sedan hoppade den över en sjö och där uppstod brandplats tre, säger han och pekar på en karta indelad i tre områden.
– Totalt är brandområdet 650 hektar, men istället för att spatsera runt i hela området valde jag att dokumentera ett, och det var brandplats 3.
Juryns motivering om Brandplats 3: ”Med en dåres malande envishet har Björn Larsson under tio år återvänt till samma geografiska plats och motivkrets. Den uppmärksamme noterar små förändringar i de detaljskarpa fotografier som faller ut på sidorna i boken. Det rör sig om en förnyelse av den dokumentära genren ... Objektet för tankarna till en loggbok med en överraskande brandlukt som bokstavligen slår emot en från sidorna.”