Adam Cwejman, ansvarig för integrationsprojekten i Timbro, formulerade 30 januari ett resonemang om faran med hudfärgsläran. Liknande resonemang framför Ivar Arpi i sin pamflett ”Vem representerar Sveriges muslimska väljare?”, som lanserades på Timbro samma dag som panelsamtalet hölls.

Hudfärgsläran är problematisk. Förkastandet av analytiska verktyg som synliggör de mekanismer som avgör det jobb man får, var man bor och vilka förutsättningar man har till ett värdigt liv, är dock mer problematiskt. Nej Arpi, människor ”befinner” sig inte i ett ”utanförskap”. Det ”föreställda utanförskapet” du beskriver är inte ett naturligt tillstånd, det är ett resultat av en process med orsakssamverkan. Det står i relation till ett centrum som exkluderar.

Genom att belysa föreställningar om raser, som vit och icke-vit, gör vi därmed inte skillnad på folk och folk - vi riktar fokus på det centrum som systematiskt förskjuter vissa kroppar till samhällets periferi. Det är inte möjligt att diskutera rasism utan att benämna de sociala och ekonomiska skillnaderna som är ett resultat av bland annat språkligt kodade uppfattningar om ras.

Det är mot den bakgrunden en panel med enkom fem vita män blir problematisk. Timbros panel är ett skolboksexempel på hur vitheten i allmänhet, och politisk vithet i synnerhet, vilar på en logik där den egna subjektiviteten ständigt underkänner sin närvaro och insisterar på sin oskuld. Sådana utspel tyder på att vitheten är en slags frånvarande referent som konstituerar, styr och hyllar vilka erfarenheter eller kunskapsproduktioner som betraktas som viktiga (läs: objektiva), samt vilka frågor vi bör orientera oss mot; ”Vem representerar Sveriges muslimer?”.

Frustrationen når sin kulm när en tydlig uttalad maktkritik bemöts med anspråk framförda i olika affektiva, självklara överklaganden som att vissa begrepp ”tillskriver människor egenskaper utifrån hudfärg och reducerar dem till kroppar, inte personer”, eller, ”muslimer är inte en homogen grupp!”.

Det är inte ovanligt att icke-vita personer går samman i syfte att mobilisera sig mot orättvisor. Strategisk essentialism är ett maktmedel med en lång tradition i en nation som aldrig varit homogen. Det är ett politiskt medel som banat vägen för de stora folkrörelserna, såväl som för utsatta minoriteter. Tack vare strategisk essentialism kan några av de som tidigare förskjutits till samhällets periferi av normen befinna sig i de rum där visionerna om det gemensamma upprättas idag. Många av ”de nya rörelserna”, som hamnar i skottlinjen i Arpis rapport, har liknande politiska ambitioner: jämlikhet, solidaritet och social rättvisa. Att underkänna de slående likheterna är inte bara befängt, följden innebär ren ahistorism.

Identitetspolitikens kritiker är som mest högljudda när utsatta kroppar antar en tillfällig identitet i syfte att ifrågasätta normens privilegier. Det är dock anmärkningsvärt hur dessa röster lyser med sin frånvaro när politik som kollektiviserar dessa kroppar förs. Det är ohållbart att flytta fokus från symptomens orsak till symtomen i sig. Er inkonsekventa, diskursivt vilseledande och verklighetsfrånvända kritik, är synad.