Normalmstorgs morgonljus faller in genom fönstren på Tarik Saleh när vi träffas på Hotell Nobis. Ett stenkast bort ligger Stureplan, där kriminella och societet skålar i samma champagne i Tariks nya gangsterfilm Tommy.

Tarik Saleh menar att det finns gemensamma drag hos den kriminella världen och det omgivande samhället i dag.

– Den kriminella världen var materialistisk långt innan det blev inne i Sverige. Samhället har rört sig närmare den kriminella världen, inte tvärtom. Det är för mig tydligt, hela utförsäljningen av den gemensamma välfärden, det påminner väldigt mycket om hur den organiserade brottsligheten går in och tar över en verksamhet och mjölkar ut den på resurser tills det bara är ett skal som rasar ihop.

Huvudpersonen i Tommy, Estelle (Moa Gammel), återvänder till Stockholm sedan hon flytt landet tillsammans med sin pojkvän Tommy efter ett värdetransportrån. Hon är tillbaka för att hämta Tommys del av bytet. Långsamt börjar hon dra i trådar som gör att grupperingar ställs mot varandra. Utan att själv hålla fingret på avtryckaren drar hon fram som en dödsängel i fuskpäls och hoodie genom fallande snö i ett julpyntat Stockholm.

– Man kan säga att Estelle har en klassiskt manlig roll, men det är absolut ingen konstruktion, tvärtom. Jag tror att Estelle kämpar med sina roller, jag tror inte att hon vill bli betraktad som känslokall. Hon har tvingats att bli det av omständigheter.

När Tarik Saleh pratar om personer i filmen är jag inte alltid säker på om han syftar på en fiktiv karaktär eller en verklig person. Karaktärerna i Tommy bygger nämligen på människor som Tarik umgicks med under sin uppväxt.

Men vi backar bandet lite.

Tarik Saleh växte upp i västerort och blev hänförd över graffiti redan i tolvårsåldern. Tillsammans med vänner hängde han ofta i Rinkeby och Hässelby och målade.

– Hade man invandrarbakgrund som jag drogs man automatiskt till Rinkeby. Det bodde två stora zigenarfamiljer i Bromsten, och där hade jag mina bästa vänner och vi gick ofta över till Rinkeby. Vi tänkte inte så mycket på klass, vi tyckte ju att vi var first class, säger Tarik och brister ut i skratt.

Samtidigt umgicks han i kretsar där det förekom mycket kriminalitet.

– Så här i efterhand kan jag se att många av dem jag växte upp med gick det inte bra för. En del gick det dock bra för, några blev till exempel väldigt framgångsrika kriminella. Men på den tiden var vi bara barn som hade kul, och Järvafältet var som en stor lekplats där vi målade. Det var också vid den här tiden jag träffade Anton Hagwall, som skrivit manuset till Tommy.

Hur nära stod du den kriminella världen?

– Jättenära. Jag slutade begå brott när jag var 17. Innan dess var jag inblandad i mycket.

Tarik Saleh är väldigt verbal, då och då har jag svårt att hejda honom när att breder ut texten för att svara på frågor. Men när jag undrar vilken typ av brott han själv var inblandad i tystnar han en stund.

– Allt möjligt. Min vänner från den tiden, och jag betraktar dem fortfarande som vänner, är på löpsedlarna i dag. Det var ingen avancerad, organiserad brottslighet på den tiden, det var mest inbrott. Vid tiden när jag slutade med brott, då började de spränga kassaskåp. Sedan i början av 1990-talet gick de över till värdetransportrån. Jag tog aktivt avstånd från många av dem jag växte upp med när jag kom tillbaka från Egypten där jag läste på konsthögskolan. Jag råkade ut för några riktigt jobbiga saker, jag vill inte gå in på vad, men där gamla vänner var inblandade, och då bestämde jag mig för att jag måste ta ett ordentligt kliv bort. Då var det precis som de säger i Gudfadern 3, 'When I thought I was out, they pulled me back in'. Jag drogs hela tiden tillbaka in i den kriminella världen, även fast jag inte ville det själv.

För sex år sedan bestämde sig Tarik Saleh för att ta reda på vad som hade hänt med de människor han växte upp med. Han började göra intervjuer med tongivande personer i den kriminella världen, till en början män. Han ville dokumentera och prata om vad som hade hänt, utan att veta vad han skulle använda materialet till. Sedan föreslog Anton Hagwall att de skulle göra en film om tjejerna i den världen, och Tarik fastnade direkt för idén.

– Jag började göra videointervjuer med fruar och flickvänner till kriminella. Några av dem är mina första flickvänner, så det var ganska personliga samtal.

I Tommy medverkar bland andra Ewa Fröling, Ola Rapace och Johan Rabeus, men Tarik Saleh valde inte utifrån en lista med framgångsrika skådespelare som var tillgängliga, utan utgick ifrån hur väl han trodde att de skulle kunna gestalta förlagorna.

– Hemma på väggen hade jag bilder på de riktiga personer som karaktärerna bygger på, sedan satte jag också upp bilder på skådespelare för att se vilka som har samma blick, samma rovdjursblick som de här människorna har.

Tarik jobbade med att skapa karaktärer som går bortom schablonbilder av kriminella.

– Jag tycker att det är intressant att inte i första hand tänka på dem som kriminella, utan tänka på dem ur ett mänskligt perspektiv. Verkligheten är väldigt fylld av klichéer, människor spelar upp de förväntade bilderna av sig själva, därför har jag också varit väldigt förbannad över mediebilden av invandrare till exempel, eller av kvinnor. Den bilden dikterar hur människor börjar uppföra sig. Därför gäller det att komma bakom ytan. Varenda person i Tommy har en bakgrund, förhoppningar, kanske en dröm som gått sönder.

Estelle sprider död omkring sig, men utför få våldshandlingar själv. Varför utformade ni karaktären så?

– Estelle är helt enkelt inte påhittad, hon vet mycket väl att rykten och myter i den här världen är starkare än handling och att människor är beredda att gå långt bara man sätter igång en rädsla hos dem. Tommy handlar väldigt specifikt om en familj som Estelle försöker hålla ihop, men det går inte för insatserna är för höga. Människorna runt omkring henne är för farliga, och jag har personlig erfarenhet av det, jag vet hur det är att växa upp bland människor som är väldigt farliga, hur rädd man kan bli, och hur mycket man måste navigera. Man kan inte göra några misstag, för det är på riktigt, folk är gränslösa, impulsiva, och kan få för sig att göra saker.

När det är dags för fotografering överger jag mina tidigare tankar på att försöka få Tarik Saleh att framstå som hård, lite distanserad, regissören av en gangsterfilm med vaksam blick. Han är helt enkelt alldeles för öppen och sympatisk för att det ska kännas ärligt.

– Jag är väldigt positiv, jag tycker om människor, men jag har upplevt många konstiga saker. Och att göra film handlar mycket om att bearbeta sina upplevelser och att bearbeta trauman. Med Tommy har det varit fantastiskt att få kliva in i vissa situationer i mitt liv och iscensätta dem.