Våld och hämnd i antik tv-såpa | Stockholms Fria
  • – De grekiska texterna är väldigt storslagna och saknar nästan helt undertext, säger skådespelaren Josèphine Wistedt.
Stockholms Fria

Våld och hämnd i antik tv-såpa

UngaTur sätter upp ”Vad är det för fel på Orestien”, en feministisk uppgörelse med det antika hämnddramat.

UngaTur låter Orestien, Aischylos 2 500 år gamla pjästrilogi fylld av mord och hämnd, möta den moderna tv-såpan. För i grunden är det ett familjedrama, Agamemnon offrar sin dotter för att få tur inför avfärden till kriget i Troja – när han återvänder mördas han av sin fru Klytaimnestra, som sedan i sin tur dödas av parets två kvarvarande barn Orestes och Elektra. Melodramatiken, de överdrivet stora känslorna och det ständiga våldet är ovant territorium för en modern skådespelare.

– De grekiska texterna är väldigt storslagna och saknar nästan helt undertext. Man säger inte ”jag ska koka kaffe” och menar ”jag ska mörda dig”, utan när man vill mörda någon så säger man det rakt ut. För en skådespelare är det väldigt utmanande att försöka härbärgera det, säger Josèphine Wistedt.

Hela händelseförloppet i Orestien, att kung Agamemnon ska resa till kriget i Troja, sätts i rullning därför att tre gudinnor ber prins Paris av Troja att välja vem av dem som är vackrast. Paris väljer Afrodite och får som belöning den vackra Helena, som redan är gift med kung Menelaos i Sparta. Regissören Fredrik Lundqvist tycker att berättelsen fångar någonting grundläggande mänskligt, vi har inte alltid de ädlaste motiv bakom våra beslut.

– Jag tycker att väldigt många saker vi gör har väldigt futtiga motiv. Kriget mellan Sparta och Troja startade på grund av gudinnornas fåfänga. George Bush invaderade Irak för att han kände ett mindervärdeskomplex inför sin far. Orestien fångar någonting väldigt mänskligt där.

”Vad är det för fel på Orestien?” är en högljudd föreställning, mer ett upptåg än en stel och vördnadsfull tolkning av den antika texten.

För att hitta ett uttryck som låter de 2 500 år gamla texterna landa i vår tid har Fredrik Lundqvist försökt att föreställa sig hur det var när de ursprungligen sattes upp, på Dionysosfestivalen i Aten.

– Teatern var en vinindränkt tävling på den tiden, man satt och skrek och hejade på sin dramatiker.

Resultatet är en föreställning som kantas av humor och musik, med Iron Maidens ”Run to the hills” som en anmärkningsvärd höjdpunkt. Någonting som också anknyter till den futtighet som Fredrik Lundqvist tycker att hela trilogin genomsyras av.

– Det är ju patetiskt när Iron Maiden står på en arena och sjunger om hur synd det är om indianerna, det blir ju fånigt. Så den musiken passar här, i all den här futtigheten.

Fredrik Lundqvist tycker att Orestien lever vidare i en vanlig modern tv-såpa.

– Det är storslaget men det bygger på en väldigt enkel logik, ”först gjorde den det och då blev den arg”. Så det är som en blandning av Sunset Beach, Days of Our Lives och Dallas regisserad av en ung Peter Jackson, eftersom det är så otroligt mycket våld.

UngaTur har valt att göra en feministisk läsning av Orestien, där kvinnorna får en central roll. Josèphine Wistedt påpekar att Orestien är en i sig själv politisk text, den skrevs för att göra upp med blodshämnden och hylla demokratin och det ordnade samhället. Men trilogin slutar också med att kvinnan döms ut som en icke-människa, Orestes frias från mordet på sin mor därför att hon inte var en mor – bara ett kärl som bar barnet. Därför var morden utförda av män rättfärdigade, men inte de som utförts av kvinnor.

– Vi ville förtydliga de strukturer som förtrycker de här kvinnorna, så vi har valt att följa dem i första hand. I slutändan så drabbas de av samma logik som drabbat kvinnor överallt i världen i historien, du får skylla dig själv när du föddes till att vara kvinna, säger Fredrik Lundqvist.

– Jag älskar de här texterna, men de är också så orättvisa. Och många uppsättningar betonar hur Klytaimnestra är ett hemskt modersmonster. Men det är ju de här männen som skapar en struktur där kvinnor inte kan få rätt, säger Josèphine Wistedt.

I ”Vad är det för fel på Orestien?” är våldet det yttersta uttrycket för den patriarkala strukturen. För Fredrik Lundqvist är det en helt central del av hur kön formar våra liv, hotet om våld från män är en självklarhet som vi alltid är beredda på.

– Om en ensam kille möter ett killgäng på tunnelbaneperrongen är han rädd för våld, för en tjej räcker det kanske med en kille för samma rädsla. Men det är samma maskulinitetskultur som gäller i båda situationerna.

Josèphine Wistedt tycker att vår kultur i dag gör samma åtskiljande av manligt och kvinnligt våld som på Aischylos tid.

– Mäns våldsamma hämnd är vi vana att se på bio. Men kvinnlig hämnd är lömsk och småaktig, det är precis så Orestien också skildrar det.

Fredrik Lundqvist gestikulerar mot Kärrtorps torg några hundra meter bort.

– Vi tänker att vi lever i en annan tid, men se bara på nazistattacken mot demonstrationen här i Kärrtorp. Starkast vinner, för nu vill många barnfamiljer inte gå på fredliga demonstrationer längre.

Fakta: 

Vad är det för fel på Orestien?

Av: UngaTur fritt efter Aischylos

Regi: Fredrik Lundqvist

Producent: Sara Fors

Medverkande: Josèphine Wistedt, Emanuelle Davin, Victor Ström, Olle Jernberg och Fredrik Lundqvist

Var: TurTeatern i Kärrtorp

Text akt 1: Aischylos i bearbetning av ensemblen

Text akt 2: Lars Norén

Text akt 3: Eva-Maria Dahlin

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria