Recension


Musik
The lost fast one
Artist: Jukka Rintamäki
Bolag: Kning Disk

  • Jukka Rintamäki, bassist i Silverbullit, solodebuterar med The lost fast one.
Göteborgs Fria

Solodebut som ekar av Arthur Russell

Lysande solodebut från
Silverbullits Jukka Rintamäki.

Det har ryktats om att Silverbullit är på väg in i studion för att jobba med sitt fjärde album. Innan det efterlängtade albumet landar släpper nu Jukka Rintamäki, bandets basist, sitt första soloalbum, där han bytt basen mot cello.

Anspråken på att behärska instrumentet är blygsamma, men som han konstaterar i en presstext har väldigt mycket intressant musik skapats då instrument använts oortodoxt. Som mentor har Mattias Helldén från Fläskkvartetten varit, och han spelar även de delar som Rintamäki såg som omöjliga att spela själv.

The lost fast one är ursprungligen ett komponerat stycke för koreografen Helena Franzéns dansföreställning Before I change my mind, med premiär i oktober på Dansen Hus i Stockholm. Detta är inte första gången Rintamäki gjort musik till dans. Förutom tidigare samarbeten med Franzén har han även gjort dansmusik till Kennet Kvarnström.

Den mörka och suggestiva ljudbilden känns igen från tidigare, men nytt är ett mer fullödigt orkestrerat uttryck. De inledande, långsamt skiftande harmoniklustrena från Rintamäki på piano etablerar atmosfären, och växelvis ges ensemblens övriga musiker – Erik Palmgren, trumpet, Anna Manell, altfiol, tidigare nämnda Helldén, cello, och tubaspelaren Anton Svedberg – uttrymme att tolka verkets återkommande teman.

Den minimalistiska traditionen gör sig påmind med upprepande motiv och figurer. Referenser till Michael Nyman och Philip Glass poppar upp, men framför allt hörs ekon från den mångfacetterade cellisten Arthur Russell. Kombinationen av cello och blåsinstrument för omedelbart mina tankar till Zummo with an X, där Russell samarbetade med trombonisten Peter Zummo. Jag vet inte hur medveten Rintamäki är om likheterna, men för mig låter The lost fast one som en hommage till denna fantastiska skiva.

Jag skulle gärna uppleva den här musiken i sin rätta kontext, som en del i föreställningen Before I change my mind, men samtidigt är The lost fast one både imponerande och självklar på egen hand. För mig är det en skiva som växer för varje lyssning. Rekommenderas varmt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria