Kärlek, hemliga agenter och svensk vapensmuggling. Intrigen till Klas Östergrens Gentlemen (1980) har det mesta. Givetvis utspelas den även på rökiga jazzklubbar.

Huvudpersonen Henry Morgan har många strängar på sin lyra - förutom boxare även jazzpianist i bandet The Bear Quartet (för övrigt är det är härifrån Luleå-bandet The Bear Quartet har tagit sitt namn)

Mikael Marcimain är känd för att in i minsta detalj återskapa miljö och atmosfär i sina filmer. Och för att få rätt sväng på det tidiga 60-talets jazzmusik har Marcimain anlitat Jonas Kullhammar. Inför inspelningen har Kullhammar sagt att han haft en dröm om att få göra musik till film. En annan av hans drömmar har varit att spela med Bernt Rosengren, en av hans stora idoler. Se där, två flugor i en smäll.

Förutom Rosengren är de handplockade musikerna Carl Bagge, Goran Kajfes, Torbjörn Zetterberg, Johan Holmegard och Mattias Ståhl.

Och nog lyckas Kullhammar med att skapa tidstypisk och autentisk känsla i låtarna. Upplägget på skivan känns som en tidsresa från det tidiga 60-talet fram till 70-talets början: från hårt svängande bop via ballader, till mera fria kompositioner.

Saxofongiganten Bernt Rosengren är den enda från den här septetten som var med när det begav sig på det tidiga 60-talet. Hans skivor Stockholm Dues, Improvisationer, Fly me to the moon och Notes from The Underground är alla skivor som lagt grunden till framväxten av ”det svenska jazzundret”.

Danish Blow, Ballad for Bill och Copenhagen är en trio låtar som i filmen framförs på jazzklubbar i Köpenhamn kring 1963. Att Rosengren hittar känslan i dessa är inte konstigt då han själv levde i Köpenhamn under denna period, och spelade dagligen på klubbar där även giganter som Dexter Gordon och Ben Webster spelade. Rosengrens spel är skönt tillbakalutat.

Till en början känner jag annars att Kullhammar känns lätt bunden av uppdraget att komponera tidstypisk musik, en känsla som avtar ju längre in i skivan man tar sig. Om Kullhammar inspirerats av Art Ensemble of Chicago vet jag inte, men ett tecken på detta är att en av låtarna har fått titeln Paris Art Ensemble. Och den enormt medryckande Hommage to George Braith stärker denna tanke; den skulle till och med ha platsat på Art Ensemble of Chicagos legendariska filmmusik Les Stances Sophie.

Det svänger friskt om Gentlemen. Nu återstå att se om filmen är lika bra som den låter.