Länsstyrelsen har sammanställt en rapport med analyser av vattenkvalitet från åren 1995-2012. Målet med rapporten var att se om det finns några trender i utvecklingen av sjöarnas hälsa. Resultaten visar på både bra och mindre bra trender.

Analyserna visar bland annat att övergödningen tycks minska i våra sjöar. Det är halterna av fosfor som sjunker. Jonas Hagström är handläggare på enheten för miljöanalys på länsstyrelsen. Han berättar att minskningen var störst under 90-talet, men att den planar ut.

– Orsakerna till övergödningen varierar med vilken mänsklig aktivitet som finns i närheten av sjön. På landsbygden är det jordbruk och enskilda avlopp, men i tätorterna är det även dagvattnet som påverkar, säger han.

De sjöar som har varit kraftigt övergödda en längre tid har också fosfor bundet i sedimenten. Då räcker det inte med att minska inflödet utifrån. I vissa fall har man då muddrat bort de översta sedimentlagren, i andra fall fäller man ut fosforn med aluminium, så att den binds och stannar kvar i sjöbottnarna.

Annars är det en rad åtgärder som har motverkat övergödningen. De kommunala reningsverken har byggts ut och fler avlopp har anslutits till dem. Inom jordbruket har man arbetat mot näringsläckage. Enskilda avlopp har förbättrats och dagvatten tas om hand på ett bättre sätt. Men nu planar alltså minskningen av fosforhalterna ut.

– Det beror till viss det på att vi har börjat uppfylla våra mål. I andra fall har det inte alls skett någon minskning, där man inte genomfört några åtgärder, eller där det inte gett någon effekt. Arbetet mot övergödningen måste i alla fall fortsätta, säger Jonas Hagström.

Jämfört med medianvärdet i Sverige är Stockholms sjöar mer näringsrika, främst beroende på att de ofta ligger nära tätorter och jordbruksmark. Även om utvecklingen i stort går åt rätt håll har vi många sjöar som är kraftigt övergödda. Några exempel är Hemmesta träsk, Vallentunasjön, Kyrksjön, Edssjön, Råcksta träsk och Limmaren.

Ytterligare en positiv nyhet från rapporten är att sjöarna inte är lika känsliga för försurning längre. Där kan dock inte det lokala arbetet ta åt sig äran, utan det beror på minskade utsläpp av försurande svavel- och kväveoxider internationellt, ämnen som regnar ner över våra marker.

Däremot kan man också se att sjöarna i allmänhet blir mer brunfärgade. Det i sin tur gör att siktdjupet minskar, något som ger förändrade förutsättningar för undervattensvegetationen. Brunfärgningen kommer av humusämnen, alltså rester från växter och djur som bryts ner i marken. Bruna sjöar är vanligast i skogsområden.

– I förlängningen kan det ge problem för dricksvattenförsörjningen om vattnet i täkterna försämras. Användningen av kemikalier i vattenverken ökar och i värsta fall blir man tvungen att byta till en ny vattentäkt, säger Jonas Hagström.

Orsakerna till brunfärgningen är inte helt enkla att reda ut.

– Det handlar troligen om att markerna återhämtar sig från tidigare nedfall av försurande ämnen. När marken inte är lika sur längre blir humusämnena inte lika hårt bundna till partiklar i marken och sköljs därför lättare ut, säger Jonas Hagström.

Den här effekten kan också bli starkare med ett förändrat klimat som ger högre temperaturer och ökad nederbörd. Det är något som är svårt att åtgärda på lokal och regional nivå.