Homo digitalis förlorar sin framtid | Stockholms Fria

Krönika


Katarina Andersson
Fria Tidningen

Homo digitalis förlorar sin framtid

Jag ska bekänna att jag lider av känslan att sällan göra saker riktigt ordentligt. Tanken på en obruten, isolerad, lång tidsrymd av koncentration och fokus på en uppgift får det att krypa i mig av obestämd oro. Jag är alltså ett lätt offer för distraktioner.

Borde jag då inte, åtminstone lite, kunna skylla min oförmåga till effektivt arbete på den ständigt ökande mängden av tillgänglig förströelse som erbjuds den digitala varelsen? Så fort jag slår igång mitt arbetsredskap ges mig tusen möjligheter att konsumera och producera olika slags information, interagera med olika klick och blixtsnabbt undersöka blinkande aviseringar. Detta skapar ju tveklöst inre splittring.

Jag framlade denna ”teori” för en närstående. Sympatin uteblev fullständigt. Bortförklaringar! Jag hade lika gärna kunnat låta mig störas av något annat. Varken disken, dammråttorna eller min analoga tv-apparat är digital. Ändå pockar de på uppmärksamhet, liksom småfåglarna utanför fönstret. Men, försöker jag, dessa finns inte på skärmen, det föreligger ett fysiskt avstånd, om än så litet. Jag har inget att hämta. Den som verkligen vill göra något gör det, hävdade min annars tämligen förstående närstående.

Jag får söka tröst hos kulturfilosofen Byung-Chul Han. Han ägnar sig förstås inte åt något så trivialt som koncentrationssvårigheter, hans analys som den presenteras i boken I svärmen tar rent apokalyptiska proportioner. Vi ”omprogrammeras” av det nya mediet, och är ”berusade” av det. Däremot kan vi inte bedöma rusets konsekvenser och detta ”utgör vår tids kris”.

Kanske får jag mer medhåll än jag önskar av Byung-Chal Han, för den ganska korta skriften kan lätt läsas som att slaget redan är förlorat. Titelns svärm, det är vi, förensligade individer vars subjekt blivit till projekt, som går ut på att maximera kommunikation och i förlängningen kapital. Den digitala människan, Homo digitalis, har förlorat sin förmåga till handling och har således omöjliggjort sin egen framtid.

Jag förstärks i min känsla av att jag befinner mig i en låst position, där allt som görs bara sker på ytan, är ord, åsikter, bilder och uppdateringar som inte åstadkommer någon verklig förändring eller påverkan.

Tillgången till information och kommunikation gör det lätt att tycka, men kanske svårare att handla. En blir lätt slav, kanske inte under tekniken i sig lika mycket som under sitt ego. Vi exploaterar oss själva, trots att vi vet att det är lite perverst, för vi kan inte stå emot det grundläggande behovet, som egentligen är barnets, av den omedelbara bekräftelsen och kontakten.

I Kropp och själ i P1 den 17 mars diskuteras vårt förhållande till smarta telefoner. Programmet strävar efter en nyanserad och balanserad hållning. Ny teknik har alltid setts med skepsis, och ställts i motsats till föreställningen om ett gott och naturligt mänskligt urtillstånd. Kan det inte vara en gynnsam utveckling att vi integreras med tekniken? Åtminstone om vi tar kontroll över den, och inte tvärtom. Något som jag, lite till mitt förtret, börjar misstänka är lika med att ta kontroll över sig själv.

En hjärnforskare säger i radioprogrammet att forskning visar att vetskapen om ett oläst meddelande minskar ens IQ med 10 enheter. Åh, spänningen och ovissheten i det olästa meddelandet! Så länge det är oläst och oidentifierat innehar det all världens möjligheter. Att läsa meddelandet brukar få bli min belöning. När jag skrivit klart stycket.

Blir det ett sämre stycke på grund av att jag med meddelandet i åtanke blir lite mer dum? Jag känner mig inte dum. Jag har fått nya krafter! Om jag sen däremot läser meddelandet och det visar sig vara mobiloperatören som talar om att jag använt 90 procent av min surf, då känner jag mig verkligen också dum, efteråt. Lose-lose. Homo fragmentaris.

© 2021 Stockholms Fria