Det ultimata shoegazingbandet var givetvis My bloody valentine. Deras två första album Isn’t anything och Loveless har fortfarande en speciell plats i skivsamlingen. Det är även skivor som jag gärna återvänder till (till skillnad från alster från band som Slowdive, Chapterhouse, Lush, Swervedriver, Curve och Pale Saints).

Det låter som om Westkust, med två medlemmar från Makthaverskan, håller med om detta. Inledande Swirl, med sina hårda distade gitarrer och drömska sång från sångerskan Julia Bjernelind, låter som en okänd b-sida från My bloody valentine. Underbart. Känner mig ung på nytt.

Även nästa spår, Dishwasher, gör att jag glömmer det pissiga västkustvädret. (Extra plus för titeln som beskriver hur musiken låter.)

Last forever är västkustpop av finaste märke. De tydliga brittiska influenserna finns här, men då Göteborg är lilla London känns det bara logiskt.