Den intensiva slagverkskompositionen Afrocumbia sätter an tonen på Yakumbés självbetitlade debutskiva. Energin är hög från början och blir alltmer intensiv ju längre låten fortskrider. Att gå på i samma furiösa tempo vore förödande. Lyckligtvis vet Yakumbé bättre och varierar sitt sound genom att kärleksfullt omfamna samba, reggae, hiphop och funk och förena dessa impulser med folkmusik från alla världens hörn.

Gruppen bildades redan 1993 av Juan Romero, som sedan dess varit Yakumbés musikaliska ledare. Att det dröjt över 20 år tills deras musik hamnar på platta beror förmodligen på att Yakumbé gör musik som funkar bäst live. Egentligen är det här ett slags bruksmusik som ska användas och upplevas; till fest, bröllop, 1:a majtåg, you name it. Med det sagt funkar dock Yakumbés musik utmärkt även på skiva. Perfekt att störa grannarna med om inte annat. Det är nämligen omöjligt att inte höja volymen och sedan hoppa upp och ner när man lyssna till deras musik.

Slagverken står givetvis i centrum, vilket ger ett explosivt och intensivt sound, men här finns även ett par riktigt snygga blåssekvenser som ger mer liv och rymd i kompositionerna. Som direkta motpoler till det furiösa trummandet fungerar stillsammare nummer, som mitt favoritspår Mapale, Adelsö och Paso rios.

Fart, fläkt och glädje. Det är det lättaste sättet att beskriva Yakumbé. Och massor med slagverk.