”Som många andra bögar har jag tillbringat en stor del av mitt liv med att dölja vad och vem jag egentligen är. Det har blivit en del av min vardag, inte minst i nya miljöer och umgängen där jag inte vet hur jag kommer att tas emot.”

Så skriver Johan Hilton i inledningen av sin bok Monster i garderoben, som handlar om skådespelaren Anthony Perkins, vars mest kända film blev Alfred Hitchcocks ikoniska skräckfilm Psycho från 1960.

I Anthony Perkins ser Johan Hilton en man som i stort illustrerar den homosexuelle mannens öde under 1900-talet. Perkins var hemligt gay, och det som är intressant är att hans personliga livsöde har beröringspunkter med hans stora paradroll, nämligen som motellägaren Norman Bates i Psycho.

– Efter min förra bok, letade jag efter ett nytt ämne att fördjupa mig i. Jag läste en hel del biografier om homosexuella skådespelare. När jag stötte på biografin om Anthony Perkins var det klippt och jag kände direkt att här fanns det stoff för en bok, säger Johan Hilton.

Genom att studera Anthony Perkins livsöde och rollkaraktären Norman Bates hittar Johan Hilton förklaringar till de vanligaste kulturhistoriska aspekterna på homosexualitet, framförallt hur psykologin förklarat att manlig homosexualitet orsakas av dominanta mödrar.

I rättegångsscenerna i slutet av Psycho figurerar en psykolog som förklarar Norman Bates illdåd och dennes dubbelnatur.

– Det är som att en ideologisk röst talar till publiken i filmens slut. Det är normsamhällets röst som talar där, säger Johan Hilton, som berättar att han gick vidare med att utforska vad det var som psykologer vid den här tiden sa om homosexuella.

Två år efter Psychos premiär 1960 lägger psykologen Irving Bieber fram en studie som kom att bli oerhört inflytelserik. I denna förklaras homosexualitet med att det är en sjukdom, och att uppkomsten främst beror på strukturer inom kärnfamiljen, inte minst anses moderns inflytande vara förödande. I dag har denna vetenskap ingen giltighet, påpekar Johan Hilton.

– Psykiatrin och psykoanalysen var en ung vetenskap vid den här tiden. Homosexualitet var fortfarande förbjudet och det ansågs vara en avvikelse som är farlig och som hotar familjen. Det går inte att frigöra de tolkningarna från en ideologisk helhet. Det var så det såg ut på den här tiden, det fanns önskvärda och icke önskvärda beteenden.

– Det fanns heller inga illasinnade motiv bakom forskningen vid den här tiden. Homosexualitet sågs som en sjukdom och vetenskapen försökte hitta ett botemedel. Det är först med hbtq-rörelsens framväxt på 1970-talet som patologiseringen av homosexualitet försvinner.

I Norman Bates går det att se återskenet av alla bögar som sägs fått sitt driftsliv förstört av en mor, skriver Johan Hilton i sin bok. Den egentliga huvudrollen i Psycho har egentligen inte Norman Bates, istället innehas den av den döda fru Bates, som levt kvar som en inre röst i den djupt förvirrade sonen.

– Jag blev intresserad av att undersöka var stoffet till det här mammamonstret kommer ifrån. Jag ser det som ett uttryck för klassiskt kvinnohat. Det är svårt att skriva om homofobi utan att komma in på misogyni, för att de är två fenomen som hänger ihop. Föreställningarna om den homosexuelle mannen bygger på att dessa män ses som omanliga, veka och feminina. Och hos Norman Bates återkommer många egenskaper som kopplades till den allmänna föreställningen om homosexuella män.

Den nydanande skräckfilmen Psycho var vågad för sin tid. Hitchcock var ute efter att göra något nytt i sin karriär, han ville efter sina storproduktioner nu istället göra en modern, anspråkslös och skitig film som överraskade publiken. Alfred Hitchcock såg den perfekta Norman Bates i den unge Anthony Perkins. ”Han vet hur det är att leva med en hemlighet. Han vet hur det är att vara en dubbelnatur”, lär Hitchcock ha sagt om Perkins.

Filmen blev en succé och rollen som Norman Bates blev omöjlig att skaka av sig för Anthony Perkins.

– Perkins är fullständigt briljant i den här filmen och det är fascinerande att följa den här skådespelartalangen vars karriär planar ut efter Psycho. Mot slutet av sin karriär är han bara en blek skugga av sin egen begåvning, säger Johan Hilton.

Anthony Perkins spelar i de tre uppföljarna av Psycho. Intressant är att karaktären Norman Bates blir alltmer heterosexuell i dessa filmer. Kanske har det att göra med att han själv försöker styra sitt liv i en annan riktning. Han har vid det här laget träffat sin fru Berry Berenson, med vilken han kommer att få två barn.

– Han blir i dessa filmer alltmer normal. Men i dessa filmer är det omvärlden som inte tillåter honom att vara normal. Uppföljarna är ganska dåliga filmer, men intressanta på sitt sätt, säger Johan Hilton.

Psycho hör till de filmer som Johan Hilton sett mängder av gånger.

Kommer du ihåg första gången du såg filmen?

– Jag fick inte se den när jag var liten och den gick på tv. Jag såg den när jag var tolv år och tyckte då inte att den var läskig alls, och jag förstod inte storheten i den. Men det är en film som förändras varje gång jag ser den. Det är en otroligt detaljrik film, och en film som innehåller så många olika perspektiv. Det jag skriver om är bara ett perspektiv, det finns säkert lika mycket intressant att skriva om Marian Crane (den kvinnliga karaktären i Psycho) och om rädslan för kvinnlig sexualitet.

Norman Bates är en karaktär som verkar leva sitt eget liv. Han vägrar att dö. Johan Hilton fascineras över uppsvinget som han ser för karaktären i dagens populärkultur med bland annat tv-serien Bates motel.

– Intresset kring Psycho återkommer också med jämna mellanrum. Man gjorde filmen om inspelningen av Psycho, och originalfilmen repriseras ofta på tv.

Varför tror du att Norman Bates lever kvar?

– Jag tror det har att göra med att vi lever i en tid av osäkerhet. Själva kontentan av Psycho är att du inte kan lita på någon. Det är den som är minst hotfull av alla, mammagrisen, som visar sig vara mördaren. Man skulle kunna dra paralleller till den allmänna osäkerheten som råder just nu med en framväxande rasism och en påtaglig xenofobi, som grundar sig på att hotet kan finnas mitt ibland oss.

Psycho visas tidigt i oktober på Göteborgsoperan, då med liveorkester som spelar Bernard Hermanns filmmusik. Innan dess kommer den att visas på biografen Capitol i samband med bokmässan i Göteborg i slutet av september, där Johan Hilton medverkar.

Samma dag som Monster i garderoben hade sin release visades Psycho på Cinemateket i Stockholm. Johan Hilton var inbjuden för att presentera filmen.

Tror du att du fick publiken att se Psycho på ett nytt sätt?

– Psycho är filmhistoriens Hamlet. Alla har skrivit någonting om den här filmen. Allt från skräck för analen, till kvinnohat, transvestism, så jag hyser inga större förhoppningar om att rucka någons tolkning i grunden. Däremot är det väldigt roligt att leka med de perspektiven som jag har i boken, och det hoppas jag kommer fram när man läser min bok.