Den självbetitlade debuten från Time is a mountain (Häpna, 2013) kickade igång med Clear-out clouds, en sådan där låt som bygger på ett repetitivt groove, och som bara ökar i intensitet ju längre den fortgår.

Trion, bestående av Tomas Hallonsten (orgel), Johan Berthling (elbas) och Andreas Werliin (trummor), blev hyllade för sin organiska och utsvävande instrumentalmusik och fick en del kritiker att jämföra dem med Can.

Nja, med Tomas Hallonstens improviserande vid orgeln är snarare Bo Hansson en mer logisk referens. Inledande Alicetti på nya albumet II skulle till och med kunna misstas för att vara bortglömd Bo Hansson-låt.

Men det vore fel att kalla Time is a mountain plagiatörer. Likt Bo Hansson gör de musik att sjunka in i, drömma sig bort i, eller att försvinna i. Oftast lyckas de också med detta. Åtminstone när tyngden i Johan Berthlings basspel och energin i Andreas Werliins imponerande trumspel pekar ut riktningen, som i intrikata Outside Verona och den skönt svängiga AutoBo.

Någon ny låt i klass med Clear-out cluds saknas här. En sådan vitamininjektion hade behövts då materialet på skivans andra hälft blir mer nedtonat, och när konceptet tenderar att bli statiskt och lätt upprepande går det inte att undvika konsekvenserna av en överdos av drömsk atmosfär: det blir sövande.