”Vi lever i ett väldigt segregerat Stockholm” | Stockholms Fria
  • Det var min bror som drog in mig i teaterns underbara värld och jag tycker verkligen att det är skitkul nu, säger Alejandro Leiva Wenger.
Stockholms Fria

”Vi lever i ett väldigt segregerat Stockholm”

När uppmärksamheten kring debutboken var som störst slutade Alejandro Leiva Wenger att svara i telefonen. Någon uppföljare kom aldrig. Först tio år senare återfann han lusten i skrivandet, då som dramatiker. I höstas släpptes boken Fakta, en samling med tre pjäser.

15 år efter novellsamlingen Till vår ära är Alejandro Leiva Wenger dramatiker och doktorand i sociologi. Om några veckor går hans senaste pjäs Minnesstund upp på Stadsteatern. Den handlar om Jon, som blir inbjuden till en minnesstund för en avliden barndomsvän han inte minns. Väl där ombes han att berätta om vännen, han ses som ett vittne, den som sitter inne med sanningen. När Alejandro Leiva Wenger debuterade år 2001 blev han på ett liknande sätt, mot sin vilja, utsedd att vittna. Han utmålades som invandrarförfattaren som skulle vittna om förorten.

När jag träffar Alejandro vid ett fik i Kärrtorp har han gått från Enskededalen där han numera bor. Ett stenkast från fiket uppträdde hans bror Felipe med Ison & Fille under antirasistdemonstrationerna 2013. Båda Alejandros bröder är rappare, och Pablo är även skådespelare.

– Jag minns att till en början var vi intresserade av musik alla tre, men jag var inte hiphopare, jag var nog lite för gammal för det. Vi hade en synt hemma och spelade in och sjöng. Sedan började jag intressera mig för litteratur i 17-årsåldern.

I sitt skrivande influerades Alejandro Leiva Wenger av modernister som Mario Vargas Llosa och Julio Cortázar. Han ville experimentera med formen, språket och berättarrösten. Den första novellen i debuten, Borta i tankar, innehåller stycken där varannan textrad hör ihop, så att man har två berättarplan som läses parallellt. På andra ställen i texten flyter berättelsen sömlöst in och ut ur olika scener och tidsplan.

– När vi skulle göra boken hade jag ett val vilken novell som skulle ligga först, då valde jag Borta i tankar, just eftersom den var svårast.

Alejandro brister ut i skratt.

– Jag kände att det är bra att man möts av ett motstånd direkt. Dels språket, en massa svordomar, och sedan formen som är ganska ovanlig. Jag ville faktiskt skrämma i väg läsare som inte pallade. Jag var ju ung, jag tänkte konstigt, i dag hade jag kanske gjort tvärt om.

Titeln Borta i tankar är lånad från en låt på Latin Kings andra skiva I skuggan av betongen.

– Jag skrev en roman först som jag skickade till en massa förlag, men den blev refuserad. Romanen var mer finlitterär, jag trodde att litteratur skulle se ut på det sättet. Att det skulle vara fint, vackert, med ett skönt språk. Någon gång där började jag lyssna på Latin Kings och fastnade för språket de använde, och som jag hade haft i min omgivning när jag växte upp i Vårberg. Jag hade aldrig tänkt på att man skulle kunna göra litteratur av de orden. Men när jag lyssnade på Latin Kings kände jag att det Dogge gjorde var så fint. Dels tog han de ord som fanns, och sedan hittade han på egna ord. Han skapade ett eget, litterärt hiphop-språk som inte fanns tidigare. Jag blev väldigt inspirerad av det.

Men medan Dogge gav uttryck för en identitet som var djupt rotad i Norra Botkyrkas betong kände Alejandro inte någon stark förortsidentitet under sin uppväxt. Det kom först senare, när han flyttat därifrån.

– Jag kände inte till någon annan del av Stockholm. Jag hade kompisar från många olika länder, vi lekte mycket med språket och lärde varandra ord på våra respektive hemspråk. För mig var det det naturliga, jag tänkte att så gör alla i hela världen.

– Det var när jag flyttade från Skärholmen och började på universitetet och läste teorier om identitet och om hur förorten skildrats i medier – då kände jag att jag ju hade upplevt allt det där. Jag såg tillbaka och upptäckte att min uppväxt inte alls var som alla andras. När jag kom till universitetet, då på den tiden, tyckte jag att det var väldigt homogent. Och det är samma i kulturvärlden där jag jobbar nu, jag träffar aldrig folk från gymnasietiden.

Han avbryter sig, funderar en stund.

– Förorten egentligen, bara det ordet, det finns ju en massa olika slags förorter. Men när man säger förort tänker man i princip bara på höghusen och på invandrare och problem, och det är lite exotiskt och så.

När Till vår ära kom ut 2001 var manegen krattad för en invandrarförfattare. Det var något som kultur-Sverige spänt väntade på.

– Man spekulerade i hur de här böckerna skulle se ut, så på ett sätt var litteraturkritiken redan färdig innan boken ens hade kommit. Sedan gavs Till vår ära ut, och då bestämde man sig för att det här var Boken. Det skrevs till och med rakt ut i en recension, ”här är boken som Sverige har väntat på”. Men det intressanta var att kritikerna samtidigt blev lite förvirrade, för boken var inte exakt så som de hade tänkt sig. Det var uppenbart att den var skriven av någon som hade läst böcker och intresserat sig för litteratur. Men det var väldigt få kritiker som gjorde kopplingar till den modernistiska litteraturen, trots att det är helt uppenbart att jag influerats av den traditionen. Man skrev istället att jag tagit allting från hiphopen, för det matchade bättre bilden av vad man förväntat sig.

Alejandro inser i efterhand att han hade kunnat dra nytta av uppmärksamheten kring debuten. Istället gjorde han 4-5 intervjuer innan han slutade att svara i telefon, gick under jorden.

– Jag blev trött på att det var så mycket fokus på mig som representant för förorten. Det finns en massa stereotyper om förorten, och jag kände att det fanns det även om mig. Jag beskrevs ibland som Alejandro från en ruffig förort, ungefär som att jag var...

Han skrattar och försöker hitta rätt ord.

– Som om jag var någon värstingkille eller kicker eller gangster som plötsligt börjat skriva. Jag kände inte igen mig i det alls. Men det var ju det man ville, man ville att jag skulle vara den där naturbegåvningen från förorten.

I höstas gav Alejandro Leiva Wenger ut boken Fakta, som består av tre pjäser, två skrivna för scen och en för radio. Att han började skriva dramatik var mest en slump.

– Min yngsta brorsa Pablo är skådis. När han skulle gå ut Scenskolan hade han i uppgift att framföra en monolog, och då frågade han mig om jag kunde skriva åt honom. Jag sa ja, trots att jag knappt hade varit på teater. Men jag skrev monologen, även om det inte var kul, jag visste inte vad jag höll på med. Sedan när jag såg Pablo spela den blev jag jätteförvånad, jag hade aldrig sett honom spela teater, han var ju skitbra och det blev en fin föreställning. Då kände jag att wow, det här måste jag göra om.

Efter monologen 127 skrev Alejandro Författarna, som handlar om Alvaro och Ali som bor tillsammans på Söder. När den rullstolsbundna Alex dyker upp och påstår sig vara från förorten ser Alvaro sin chans att skriva en genuin förortsbok utifrån Alex berättelser om en hemsk uppväxt i Masmo.

– Hela förutsättningen för pjäsen Författarna är att vi lever i ett väldigt segregerat Stockholm, där det faktiskt är så att vissa grupper av människor aldrig träffar varandra. Det enda man vet om varandra är det man hört ryktesvägen eller läst i tidningen. I det här fallet är det Alvaro och Ali som bor i innerstan och har en bild av förorten som en lite spännande och farlig plats.

Samma år som Alejandro Leiva Wenger debuterade som författare flyttade jag till Stockholm. Jag berättar för honom att jag till en början förvånades över att jag kunde se vilken typ av område jag passerade med tunnelbanan bara genom att titta på vilka som klev på vagnen. Alejandro nickar igenkännande.

– När vi var unga och var inne i stan och skulle åka hem på natten gick det två bussar vid samma hållplats, en mot Norsborg och en mot Fruängen. Då kunde vi på långt håll se vilken buss som var på väg in till hållplatsen på vilka som stod där och väntade. Segregationen är extremt tydlig. Det är det som gör att Alex i Författarna kan ljuga att han är från förorten och spela en roll. Det uppstår en situation där man måste imitera klichébilden av något för att vara trovärdig.

Förutom två pjäser skrivna för scen innehåller Fakta även en radiopjäs, No limit. Den handlar om ett tjejgäng från Masmo och har formen av en fiktiv radiodokumentär.

– Det är någonting med radioteater som jag har lite svårt för, och det är det här med att det är just teater... i radio... för då tänker jag ofta ”varför sänds det i radio om det är teater?”. Det kändes naturligt med en dokumentärform där jag kunde skriva in själva journalisten i pjäsen.

Jag undrar varför Alejandro valt just Masmo, och säger att det är en av de fulaste förorter jag har sett. Det visar sig att han har bott där i fem år.

– Mina kompisar brukade skämta om det när de kom dit, att det här är förorten som gud glömde. Många människor vet inte ens var den ligger. Just det tyckte jag var spännande, att använda mig av Masmo, en förort som finns men som väldigt få känner till. Masmo är även med i Författarna, Alex säger att han är därifrån. Jag tänkte att en mytoman skulle välja Masmo. Man kan hitta på vad som helst eftersom nästan ingen har varit där.

Den 19 februari har Alejandro Leiva Wengers senaste pjäs, Minnesstund, premiär på Stadsteatern. För regi står Frida Röhl, som även regisserade Författarna och No limit.

– Vi har jobbat ihop nu i några år. Hon är skitbra, så det känns kul. Det som gör att jag kan skriva för teater – jag har ju inte kunnat skriva prosa på länge, och det är en lång historia, jag vet inte riktigt varför – är att man får ett uppdrag och skriver kontrakt och sedan börjar maskineriet rulla, regissören börjar prata med skådespelare och scenograf innan pjäsen är färdig. Det är många människor som räknar med att pjäsen ska levereras, då är det svårt att smita.

Tror du att du kommer att ge ut prosa igen, eller är det ett avslutat kapitel?

– Det har varit svårt att övertyga mig själv om att det är tillräckligt kul. Och att det blir bra. Efter första boken kände jag att jaha, nu ska jag väl skriva andra boken, för det är väl så man gör. Man skriver en bok och sedan två år senare kommer nästa. Men jag kände att det jag skrev då liknade sådant som jag redan hade gjort. Jag vill skriva mer dramatik, och kanske prosa. Vi får se, jag har aldrig haft planer, saker bara händer.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria