– Jag har tio till femton minuter på mig nu innan det här blir för varmt, säger Stephan Dillemuth om gipsblandningen han har rört ihop. Varsamt stryker han på smeten på halvfärdiga vita träd som utgör en oordnad rad i tvättrummet där Konsthall C inryms. Tre dagar senare ska träden vara en del av utställningen Arbetarrevyn söker medlemmar.

– Svensk arbetarteater började på 1800-talet då man hade fester i skogen på sommaren och började med folkteater, det som senare blev svensk buskis. Skogen här i rummet kan relateras till den skogen, säger Stephan Dillemuth.

Han är en tysk konstnär och undervisar på Akademie der Bildenden Künste i München. Sedan början av 2000-talet har han tillsammans med sin kollega konstnären Konstanze Scmitt genomfört research kring arbetarteaterns historia och haft utställningar om det på bland annat Fine arts i New York.

I processen bakom den aktuella utställningen omvandlade Dillemuth konsthallen till en temporär replokal för 15 personer med olika arbetarbakgrunder under tio dagar. De började med att diskutera deras olika bakgrunder och relationen mellan kroppen och det arbete de utfört, samt de bästa och de värsta upplevelser de haft på arbetet. Formen för workshopsen tar avstamp i det tyska varietéformatet bunter abend.

– När socialistpartiet förbjöds under en period i Tyskland på 1800-talet utvecklades arbetarteatern till en plats där man kunde diskutera solidaritet. Det var en plats dit alla som kom kunde bidra med sina talanger, vare sig det var sång, dans, jonglera eller läsa poesi. Tillsammans skapade man underhållningen, säger Stephan Dillemuth.

Utifrån de historier som kom fram när arbetarrevyns medlemmar diskuterade erfarenheter iscensatte de upplevelserna. Stephan Dillemuth tar fram sin dator och visar bilder på när de alla gemensamt försöker lyfta en person som har ramlat ur sin stol. En av deltagarna har erfarenhet från hemtjänsten och hon regisserar fram den självupplevda situationen. På en annan bild står några personer med toalettborstar och andra föremål i olika positioner.

– Här undersökte vi hur redskap som används i arbetet kan fungera som hinder eller som förlängning av kroppen, nästan som en protes. Hur det kan hjälpa eller skada oss, säger Stephan Dillemuth.

Han visar ett klipp där flera personer på scenen mässar ”art is a weapon” (konst är ett vapen) och ”workers theater is a weapon” (arbetarteater är ett vapen). Det är del av en text från agitprop-rörelsen som genom gatuteater – vilket de ibland även genomförde framför fabrikerna när arbetarna kom ut – uppmanade arbetare att organisera sig för att förbättra sina villkor. Dillemuth menar att den här sortens arbetarteater inte är aktuell i dag eftersom arbetarrörelsen inte har ett gemensamt medvetande på samma sätt i dag.

– Synen på arbete har förändrats drastiskt. Fram till 1970 eller 1980-talet var det en alienation mellan artistiskt uttryck som sågs som hobby och jobb där de flesta inte visste vad de tillverkade. I dag är det vanligare att någon som tillverkar stolar till exempel kan uttrycka talang i stoltillverkning. Gränsen mellan jobb och fritid har även förändrats i och med datorerna som gör att många fortsätter att jobba hemifrån på kvällarna, säger Stephan Dillemuth.

Arbetarrevyn söker medlemmar är en del av Konsthall C:s tvååriga utställningsprogram Home works som fokuserar på frågor kring hemarbete och politiken i hemmet. I Dillemuths utställning läggs fokus på kroppens potential som förutsättning för arbete. I samband med workshopsen har deltagarnas kroppsdelar som de använder i arbetet varit modell för gipsavgjutningar som är del av den slutgiltiga utställningen.

– Resultaten av repetitionerna visade vi bara för varandra, det var alldeles för kort tid för att det skulle kännas bekvämt att bjuda in andra människor för att titta. Med varandra i rummet kunde vi känna oss trygga, säger Stephan Dillemuth.

Däremot integreras gipsavgjutningarna av kroppsdelarna i skogen som han bygger. Den står på en plattform av spegelglas och taket ovanför träden täcks av en stor spegel.

– Det kommer att ge känslan av att man faller, bilden kastas fram och tillbaka i oändlighet. Precis som ämnena för arbetarteatern cirkulerar kring oss i all oändlighet.

För den som tar några kliv bort från skogen och spegelinstallationen bildar träden och dess grenar ordet Strike.