I 1970-talets Stockholm stod inte diskjockeyn högt i kurs. Discomusik blev kallad maskinproducerad smörja och ansågs vara imperialistisk, och en av pionjärerna i dj-båset, Sydney Onayemi, möttes ständigt av rasism. Men dj-kulturen levde vidare i skymundan och fick till slut ett internationellt genombrott när house och techno spreds till Europa från undergroundklubbar i USA på slutet av 1980-talet. I Stockholm ordnades skogsfester och underjordiska klubbar i industrilokaler och i mitten av 1990-talet slog Docklands upp portarna i Finnboda varv. Något erkännande fick denna kultur dock sällan, ofta omnämndes den i samband med ravekommissionens razzior eller artiklar om droger. Först på 2000-talet har klubbkulturen fått en högre status, och diskjockeyn har blivit vår tids rockstjärna.

Anna Gavanas och Anna Öström har varit aktiva dj:s i 20 år. De var med och startade nätverket Sister Sthlm, har drivit Kvinnosaksklubben, Svaj Kafe och klubb och spelat på en rad festivaler. I boken DJ-liv låter de ett myller av gestalter inom Stockholms klubbscen från 1960-talet till i dag komma till tals.

De bestämde sig för att skriva en bok efter en intervju med Linnea Carlén från Popmani för två år sedan.

– Vi lyckades snacka in oss i ett hörn, säger Anna Gavanas. Vi blev intervjuade i samband med ett upprop av kvinnliga musiker och artister om att man inte skulle glömma bort kvinnor när musikhistorien skrivs. Jag och Anna Öström hade tagit med gulnade klipp från medier där vi följt dj-scenen och kvinnors bidrag till scenen sedan vi började. Vi visade det här för journalisten och sa att det väl inte är någon idé att vänta på att någon skriver in det här i historien, det är lika bra att vi gör det själva. När journalisten sedan skrev det bestämde vi oss för att göra slag i saken.

Anna Gavanas berättar att kvinnliga dj:s möttes av mycket skepsis på 1990-talet när hon och Anna Öström inledde sina karriärer. Men tillsammans lyckades de ändå ta sig in på klubbscenen. För att hjälpa andra startade de nätverket Sister Sthlm efter att ha hållit i en workshop för tjejer.

– Tjejerna ville ses igen, och det kom fler och fler, det fanns ett behov av det, en plats där tjejer kunde känna sig välkomna och utbyta tips. Det kan vara svårt att komma in i de mansdominerade nätverken, speciellt på heterosexuella klubbar där det är mycket grabbar som dunkar varandra i ryggen.

Sister Sthlm fick medial uppmärksamhet och blev kontaktade av arrangörer som ville boka dj:s. På det sättet var det en framgång. Men de möttes också av mycket motstånd.

– På nätforum blev vi anklagade för att hata män och att vara surkärringar som bara gnällde istället för att fokusera på att bli bättre dj:s. En del kollegor tyckte att vi fick oförtjänt mycket uppmärksamhet, för på den tiden fick inte dj:s samma utrymme i medier som i dag.

Feminism ansågs vara hotande, och många manliga dj:s såg det som en motsats till ett genuint intresse för musik.

– Det kan vara svårt att tro i dag, det finns mer medvetenhet kring genus- och maktfrågor nu. Men vi fick ta en jävla massa fighter, säger Anna.

Hur kom det sig att du blev dj?

– Jag jobbar som antropolog, och på 1990-talet gjorde jag fältarbete i USA. Där var det några kompisar till mig som drev en industriklubb. Jag tyckte att det verkade så grymt att stå där och bestämma vilken musik som spelas och att slippa prata med någon. Det var en kompis som hjälpte mig och lärde mig hur det funkade, det var kring 1996.

Kan du beskriva lockelsen med dj:ande och klubbmusik?

– Jag var inte tillåten att vara ute när jag växte upp, för att min farsa var så sträng, så jag rymde hemifrån när jag var 18. Det var då jag kom ut i friheten som det innebär att dansa, att gå upp i musiken med andra människor och att få vara sig själv. Jag kom från en sunkig förort utanför Göteborg, så för mig var det ett sätt att upptäcka världen.

Anna säger att det kan finnas många olika motiv och drivkrafter bakom att man dras till klubbvärlden.

– En klubb kan vara en plattform för aktivism, det kan gälla stödfester för papperslösa, eller klubbar med en feministisk eller queer inriktning. En klubb kan vara en frizon för de som förtrycks i samhället, en plats där man kan vända på hierarkierna eller upplösa dem.