I Firewatch spelar du inte hjälte | Stockholms Fria
  • Firewatch har en imponerande grafik för att vara ett indiespel.
Fria Tidningen

I Firewatch spelar du inte hjälte

Det surrades mycket om Firewatch långt innan det släpptes. Förmodligen har det till stor del att göra med meritlistan hos utvecklarna på Campo Santo. Där ingår programmerare och designers som varit delaktiga i populära storsäljare som The Walking dead, Bioshock 2 och Call of duty, för att nämna några.

Här rör det sig dock om en indietitel med en enkel spelmekanik och begränsad rörelsefrihet. Man får ikläda sig rollen som Henry, som tagit ett jobb som brandvakt i Wyomings bergstrakter. Avskuren från omvärlden får han sin enda mänskliga kontakt via komradio med sin överordnade, Delilah.

Det visar sig snart att de båda fått törnar i livet och därför sökt sig till ensligheten i Yosemites vildmark. Medan Henry utför sina dagliga sysslor för de samtal via knastrande walkie-talkies. Till en början skämtsamt och fräckt, men ganska snart närmar de sig smärtpunkter i det förflutna.

Dialogen mellan Henry och Delilah är en stor del av behållningen i det här spelet. Den är bitvis magnifik, med en undertext där skeenden antyds genom pauser och avbrutna, trevande repliker.

Det ger ett psykologiskt djup och en trovärdighet åt karaktärerna som inte är så vanlig i spel.

Det här är inte några hjältar – Henry är småfet och klumpig, Delilah svek sin förra partner när han sörjde sin döde bror. De är som människor är mest helt enkelt, med yttre och inre skavanker. Lite kantstötta av livet tyr de sig till varandra. Och den närheten i form av en annan röst behövs, för ganska snart börjar märkliga saker inträffa.

Med små medel bygger Campo Santo upp en mystik, tills man har känslan av att den vackra naturen bär på ett dolt hot.

Att gå in mer specifikt på vad som händer skulle förstöra upplevelsen för den som blir intresserad av att spela Firewatch. Det här är framför allt en berättelse som man vandrar genom och man vill inte gärna veta i förväg vad som väntar bakom nästa klippblock.

Spelet handlar inte om att få belöningar för att genomföra uppdrag eller att uppgradera sin karaktär. Istället är det den suggestiva stämningen och osäkerheten över vad som egentligen händer som är behållningen.

Landskapet badar i ett varmt, gult ljus, röken från en skogsbrand sveper genom barrskogen och musiken skapar förtätning och förstärker känslor.

Till slut lyckas spelet inte riktigt leva upp till förväntningarna som byggts upp. När rökridåerna skingras är upplösningen ganska prosaisk.

Ändå är Firewatch väl värt att spela för atmosfären, miljöerna och karaktärerna. Och det bådar gott att utvecklarna vågar berätta en historia som inte smäller på med extra allt, utan ger utrymme åt spelaren att själv fylla i luckorna.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria