”Han kommer att bidra med unika insikter för våra kunder och för våra kollegor.”

Så löd motiveringen när amerikanska storbanken Bank of America Merrill Lynch i tisdags meddelade att man rekryterat förre statsministern Fredrik Reinfeldt som rådgivare.

Att Reinfeldt skulle ha några djupare insikter om finanssektorn att bidra med är det nog ingen som inbillar sig. När tidigare politiska makthavare rekryteras till näringslivet är det snarare just för deras insikter, inflytande och kontakter inom den politiska sfären. De som fint kallas ”rådgivare” är ofta inget annat än extremt välavlönade lobbyister.

Bör vi ha några åsikter om detta? Ja. De öppna svängdörrarna mellan politiken och näringslivet är ett växande problem och i förlängningen ett hot mot demokratin.

Det är tänkvärt att en offentlig tjänsteman som tar emot en gåva värd några hundralappar kan fällas för mutbrott, medan högt uppsatta makthavare kan gå direkt vidare till ett toppjobb i näringslivet med miljonlön utan att det anses problematiskt.

De öppna svängdörrarna mellan storfinansen och politiken är extra besvärande med tanke på att det handlar om en bransch som gjort sig känd för att vara beroende av statliga garantier för sin överlevnad.

Under Reinfeldts tid som statsminister genomförde den svenska staten en gigantisk räddningsaktion för att rädda ett krisande Swedbank från kollaps. Om det inte vore för en rad regeringars och centralbankers resoluta agerande hade hela det globala finansiella systemet kollapsat under den finanskrisen år 2008.

Reinfeldt är bara ett exempel i mängden. På andra sidan blockgränsen finns Thomas Östros, som under sin politiska karriär hann vara både biträdande finansminister och näringsminister och efter maktskiftet 2006 blev Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson.

När han år 2011 lämnade politiken rekryterades han snabbt till posten som vd för bankernas lobbyorganisation Bankföreningen.

På en direkt fråga om sin nya roll från tidningen Affärsvärlden svarade Östros att det bara vore positivt om fler gick mellan politiken och näringslivet, eftersom det skulle ”vitalisera politiken”. Samtidigt var det många som noterade hur snabbt Östros bytte fot i frågan om tuffare regleringar av finanssektorn när han bytte roll från politiker i opposition till lobbyist för storbankerna.

Östros partikamrat Erik Åsbrink, som spelade en nyckelroll under 1980- och 90-talens avregleringar och sedan fick jobb av pensionsbolaget Alecta. Den förre finansministern och moderate partiledaren Bo Lundgren är i  dag ordförande för Sparbankernas riksförbund. Och så vidare.

En som har passerat svängdörren mellan finanssektorn och politiken flera gånger är moderaten Peter Norman, som efter en lång karriär inom finanssektorn blev minister med ansvar för den samma år 2010–2014. I höstas blev han styrelseordförande för det nystartade bolaget Ambrosia Asset Management och i december utsågs han till ny ordförande för statliga pensionsmyndigheten.

Det uppdraget tvingades han dock lämna efter bara en månad efter att även ha låtit sig nominerats till ledamot i Swedbanks styrelse.

Enligt Dagens Industrin ansåg Norman själv att den uppenbara jävsituationen skulle kunna ”hanteras”, men regeringen höll tack och lov inte med.

De senaste åren har finanssektorn slagits med näbbar och klor mot varje försök att införa nya regleringar för att skyddas oss från framtida kriser, samtidigt som krisande storbanker mottagit miljardbelopp i nödlån och staternas roll som garanter för det finansiella systemets överlevnad har stärkts. Det gör att vi måste vara extra vaksamma för finanskapitalets växande inflytande över politiken.

Hårdare regler om karenstid för tidigare politiker och tjänstemän är en väg. Men i slutändan kan finanssektorns växande makt bara lösas genom kraftfullare reformer, inte minst genom att dela upp banker som blivit ”för stora för att falla”. Fram till dess kommer staten och finanskapitalet sitta i samma båt.