Putins ubåt och högerns hyckleri
Högern beklagar sig över att vänstern inte reagerar kraftfullt nog mot Putin, samtidigt som de själva inte föreslår alternativ till hur Ryssland ska bemötas, skriver Per Björklund.
I dagarna ska den ryska u-båten Dimitrij Donskoj för första gången anlända till Östersjön för att delta i firandet av ryska flottans dag vid marinbasen Kronstadt utanför St Petersburg. Ubåten beskrivs som världens största atomdrivna ubåt och kan bestyckas med kärnvapen. Att den besöker Östersjön just nu är naturligtvis avsett både som en extern maktdemonstration och ett led i den ryska regimens interna propaganda.
För alla oss som vill se en värld utan kärnvapen och militarism är det så klart oroande. En av vår tids viktigaste frågor måste vara hur utvecklingen med tilltagande spänningar, militarism och aggressiv nationalism i världen kan stoppas. Därför är det lite tröttsamt att vissa debattörer främst tycks se varje ny rysk provokation som ett tillfälle att attackera vänstern och fredsrörelsen.
Senast var det Csaba Perlenberg som i en ledare i GT beklagar sig över att fredsrörelsen och vänstern “håller tyst om Putins ubåt” samtidigt som man motsätter sig att USA:s militär tillsammans med andra Nato-länder numera regelbundet bjuds in till militärövningar på svensk mark.
Att på detta sätt försöka smeta Putin på alla som motsätter sig Sveriges allt tätare band med militäralliansen Nato är ohederligt men framförallt tramsigt. Debattklyschan “varför protesterar X inte mot Y” har blivit ett standardgrepp för skribenter som vill demonstrera moralisk överlägsenhet utan att föreslå några konkreta lösningar. Det är exakt samma logik som när Marcus Birro frågar retoriskt på twitter när feminister ska bli förbannade över det religiösa förtrycket i Saudiarabien. Lika lite som Birro har lyft ett finger för Saudiarabiens kvinnor tycks Csaba Perlenberg ha några svar på hur det problem han identifierar ska bemötas, förutom genom att fredsrörelsen och vänstern deklarerar sin ilska.
Högerns nyfunna vurm för att försöka kleta Putin på vänstern måste dock läsas mot bakgrund av hur västmakternas relation till Ryssland faktiskt sett ut sedan det kalla krigets slut. Sedan upproret i Ukraina 2014 och den ryska annekteringen av Krim-halvön har Ryssland visserligen utmålats som det värsta hotet mot världsfreden sedan Nazityskland. Men det var inte länge sedan Putins Ryssland sågs som en strategisk, om än underordnad, partner. Så sent som 2011 övade rysk militär tillsammans med Nato, trots protesterna mot Rysslands agerande under kriget i Georgien ett par år tidigare.
Västmakternas hyckleri blir som tydligast när man jämför reaktionerna på kriget i Ukraina med hur man agerade när Putins regim under 90- och 00-talet bombade Tjetjenien till grus och installerade ett marionett-styre i landet. Den brutala framfarten i Tjetjenien fick inte stå i vägen för ett fördjupat samarbete med Moskva och västerländska investeringar i det marknadsanpassade Ryssland. Under ett OSCE-möte om Tjetjenienkonflikten 1999 förklarade USA:s utrikesminister Madeleine Albright att “det sista vi borde göra är att på nytt förvandla Ryssland till en fiende”.
Ingen vet hur många som dödats i de två ryska krigen i Tjetjenien under 90-talet och 2000-talet, men en vanlig uppskattning är minst 200 000 civila. Ändå var det få högerskribenter som gjorde Tjetjeniens sak till sin. Kanske lyssnade man på Madeleine Albright. Kanske var man alltför upptagna med att drömma om en ny världsordning där den ensamma supermakten USA skulle sprida fred och demokrati över världen med nya smarta bomber. Kanske är man helt enkelt ointresserade av fred och internationell rätt så länge inte västerländska intressen är omedelbart hotade.
Stora delar av vänstern var naturligtvis också alltför upptagen med att försöka hejda det katastrofala “kriget mot terrorismen” och den olagliga invasionen av Irak för att orka bry sig om Tjetjenien. Ändå var det faktiskt lilla vänsterförlaget Ordfront som gav ut den sedermera mördade ryska journalisten Anna Polikojvskajas böcker om kriget i Tjetjenien och om Putins allt mer auktoritära styre. År 2003, när världens blickar var fästa på kriget i Irak, bjöds hon in till Bokmässan för att vittna om Tjetjenienkrigets fasor. Samtidigt gav högersmedjan Timbro ut intellektuella pinsamheter som Per Ahlmarks “Det är demokratin dumbom”, som bland annat beskrev västvärldens “likgiltighet inför Iraks befrielse” som “omvänd rasism”.
Mycket vatten har flutit under broarna och många stenar har kastats i glashus sedan dess. Iraks “befrielse” lade grunden till Islamiska statens framväxt, Putin gick ett steg för långt och blev ett hot mot världsfreden, och den svenska högerns trovärdighet naggades ytterligare något i kanten.