Visuell och lekfull elegans med angelägen miljökritik
Mata Hare är titeln på konstnären Max Books retrospektiva utställning på Waldemarsudde. Det laboreras redan i marknadsföringen på ett konceptuellt viss med denna titel. Associationer leder till något som utställningen egentligen inte handlar om. Jag syftar förstås på den påstådda holländska spionen Mata Hari, som var känd för sina exotiska danser och uppdrag, tills hon blev arkebuserad i Frankrike 1917.
Mata Hare består av 90 verk, de flesta målningar i blandteknik, där åskådaren får ta del av Books syn på naturen, fotografier som limmats på dukar eller annat underlag med inslag av datamanipulerade förvrängningar. I Books landskap gör människan oftast intrång i förvrängd skepnad och får inkräktarens roll, ett störande element. Det gör att flera verk kännetecknas av en angelägen och aktuell varning för hur människan våldtar och förstör naturen. Det är ju ett återkommande motiv för engagerade konstnärer sedan början av 1970-talet. Annars får åskådaren/människan en annan roll i verken när antropomorfiska former saknas. I det avseendet fastnar jag för målningen 44flod, ett monumentalt verk från 1991 som tar upp de postmoderna idéerna om läckage och ständigt tillblivelse genom att tillföra ett dramatiskt ruptur mitt i målningen – en motorväg i den mörka natten.
Max Book laborerar med titlar och har en kvick förmåga att kombinera modernismens fasta grunder för vad måleri ska vara med det postmoderna anspråket på förändringens och idéernas rike. Verkens namn är unika och går inte att översätta, eftersom titlarna refererar till sig själva, på samma sätt som en persons namn inte går att översätta. Men Max Book namnger många av sina senaste verk med nonsensord som ändå är förbundna med företeelser i den västerländska kulturen: Bonesec, Piloton, Swormanta, Pater blue och Singoland får genom sina titlar en postmodern och elegant visuell diskurs.
Vid invigningen sa Max Book om tavlan Mata Hare: ”Mata hare är något jag har försökt under de två senaste vintrarna men misslyckats”. Det handlar om en föreställande målning i mindre format där en hare verkar äta en människa som kanske simmar under vattnet. Är harar kannibaler? Eller kanske tvärtom – är vi harar som äter varandra? Det är en association och tolkning som konstnären förmodligen inte räknade med.
2014 tilldelades Max Book utmärkelsen Årets konstnär av föreningen Konstnärernas vänner som Prins Eugen grundade.