I utställningen Nils Dardel och den moderna tiden visas en samling intressanta målningar utförda av den svenska konstnären, både hemma och utomlands. För mig har det tagit två besök med en veckas mellanrum för att förstå dels själva utställningens formgivning (ett konstverk i sig med starka grundfärger som bär mindre framträdande färgaccenter i form av tavlor?) och dels budskapet i Dardels måleri.

Onekligen fastnar man framför Den döende dandyn, eftersom myten och anekdoterna kring detta konstverk är fascinerande. En del av utställningen visar även en spegel och en palett på ett podium, säkerligen två viktiga komponenter i konstnärens liv, verktyg för att kunna skapa. Paletten har en given roll som underlag för färgblandningar och spegeln fyller sin funktion som ett vardagligt vittne av hur mycket vi på gott och ont förändras. Spegeln skänker också njutning genom att påvisa att vi lever, andas, känner och finns till i nuet. Spegeln finns i målningen precis som den finns i allas medvetande, den bild av oss som andra ser.

Dardels måleri på Moderna museet varken plingar eller klingar när det gäller färger, eftersom väggarna med stora målade ytor i grundfärger tar kål på de kromatiska samspel som finns i varje tavla. Andra gången jag besökte utställningen gick jag dit i sällskap av konkretisten och visionären Olle Bonniér. Vid entrén stötte vi på skulptören Beth Laurin som följde oss genom utställningen. För mig medförde detta lyckosamma och oförutsedda möte en riktigt lektion i färg och form då jag fick lyssna till dessa konstnärers kommentarer och reflektioner kring utställningen.

Flera gånger instämde jag med Beth Laurin om de ”förskräckliga färger” som museet valt att måla väggarna med, eller Olle Bonniérs kommentarer om det naiva draget i dardelismen. Faktum är att de förskräckliga grundfärgerna fyller en funktion, genom att åskådaren kan ta till sig motivet på ett mer objektivt sätt, utan att påverkas av nyanser och färgklanger.

Det är ett måleri som har starka kopplingar till drömmen, där vi uppför de mest tabubelagda och orealistiska skådespel. Det handlar inte om en traditionell surrealism med klockor som hänger på träd utan en visualisering av känslor som vi ibland kan vara en aning rädda för.

Svensk konst av den här kalibern borde kunna besökas gratis, i och med att det är en del av det svenska kulturarvet som alla bör känna till. Jag rekommenderar det pedagogiska familjeprogrammet vid sidan om utställningen, en spännande kulturell tipspromenad. Ett genialiskt drag är att låta besökarna gå in i en scenillusion med dekoren som konstnären målade för baletten Dårhuset (Maison de Fous) i Paris 1920. Jag leker en smula med tanken på att alla människor då och då skulle få träda in i ett otäckt hus för dårar.