Det tog bara fem dagar innan bostadsminister Mehmet Kaplan tvingades avgå, efter att uppgifter framkommit om hans umgänge med turkiska högerextremister. Ett sju år gammalt uttalande, där han jämför islamofobi med antisemitism och den israeliska statens behandling av palestinier med hur judar behandlades i 1930-talets Tyskland, blev droppen.

Att samröre med fascister straffar sig för enskilda politiker är inte konstigt, oavsett om det baserat sig på ideologiska skäl eller okunskap och dåligt omdöme. Och det finns utan tvekan fler svenska politiker vars umgänge, särskilt på det internationella planet, skulle behöva granskas närmare. Men samtidigt framstår det som lite märkligt att enskilda politikers sociala umgänge väcker större uppståndelse än den svenska statens utrikespolitik.

Att Mehmet Kaplan tvingades avgå för att han ätit middag med turkiska nationalister samtidigt som den svenska regeringen ger 700 miljoner kronor till Turkiets regering för att vakta Europas gränser framstår som smått absurt. Det är ju samma regering som bedriver en brutal kampanj mot landets kurdiska befolkning, som fängslar journalister och människorättsaktivister på löpande band och som ser mellan fingrarna när jihadister från Europa och arabvärlden korsar gränsen till Syrien för att ansluta sig till Islamiska staten.

Turkiet är inte den enda skurkstat som Sverige har goda relationer med. Israel har i årtionden bedrivet en olaglig bosättningspolitik på ockuperade palestinska och syriska områden. Härom dagen slog landets premiärminister Benjamin Netanyahu fast att de ockuperade Golanhöjderna ”för alltid” kommer att tillhöra Israel – i öppen trots mot det internationella samfundet och internationell rätt. Trots det, och trots de kyliga diplomatiska relationerna på senare tid, har Sverige ett militärt samarbete med Israel och importerar årligen militär utrustning däri från.

Inför valet 2014 krävde Miljöpartiets språkrör Åsa Romson att Sveriges militära samarbete med Israel skulle avbrytas och all vapen-import från landet stoppas. Nu sitter hon i regeringen och en motion i frågan – lagd av miljöpartisterna Valter Mutt och Annika Lillemets – ska behandlas av riksdagen om några veckor. Hur röstar Åsa Romson då?

En annan extremiststat som Sverige alltjämt har goda relationer med är Saudiarabien. Trots att det militära samarbetsavtal som fanns mellan länderna hävdes förra året fortsätter vi att exportera vapen till diktaturen i Ryadh. En av världens mest auktoritära regimer, som dessutom satsar miljarder på att sprida sin medeltida ideologi och anklagas för krigsförbrytelser i grannlandet Jemen. I mars förra året, samma månad som de saudiska flygattackerna i Jemen inleddes, godkände Sverige nya tillstånd för export av krigsmateriel till landet.

Att inte sälja vapen till Saudiarabien borde vara lika självklart som att inte äta middag med turkiska fascister. Men Saudiarabien råkar vara Sveriges viktigaste exportmarknad i Mellanöstern, och under de närmaste 15 åren bedöms landet ha ett behov av investeringar i sin infrastruktur för 1 000 miljarder US-dollar. De 31 näringslivsdirektörer som för ett år sedan skrev en uppmärksammad debattartikel om behovet av goda relationer med Saudiarabien visste mycket väl vad som stod på spel. Pengarna talar sitt tydliga språk. Därför fick Mehmet Kaplan gå, medan de ansvariga för Sveriges utrikespolitik sitter kvar. Därför kan kurder mördas i Turkiet, palestinier fördrivas från sina mark och våldtagna kvinnor halshuggas för ”häxkonst” i Saudiarabien – samtidigt som de ansvariga regimerna belönas med svenska vapen och mutpengar.

Det är cynism och hyckleri på hög nivå, av en regering som kallar sin utrikespolitik för ”feministisk”. Om det ordet alls har någon betydelse för de svenska statsråden så borde valet vara självklart: Klipp banden med skurkstaterna!