Jordfräsen går varm och splitternya spadar kastar solreflexer över stiftelsen Stora Sköndals koloniområde med utsikt över Drevvviken.

– Jag gillar odling, det är min typ av jobb. Vi ska så tomater, lök och paprika, säger Hakima Alizada som med stor energi bankat sönder de största jordkockorna på den markplätt hon ska odla upp tillsammans med sin man.

I höstas flydde de från Afghanistan och flyttade in på asylboendet några hundra meter från koloniområdet. Sedan ett par veckor tillbaka deltar de och ett ett tiotal andra nyanlända i en odlingscirkel anordnad av Studiefrämjandet.

Kolonisten och trädgårdsboksförfattaren Lena Israelsson såg att studieförbundet efterlyste volontärer och anmälde intresse.

– Jag är helt fascinerad av olika odlingskulturer. Jag förstår ju att asylsökande klättrar på väggarna, så det är väl bra om man kan göra den insatsen – men det var en egoistisk grej måste jag erkänna. Jag tyckte att det skulle bli roligt!

Hon är övertygad om att odling är det bästa sättet att skapa gemenskap:

– Kolonisterna är ju en salig mix människor och hög status här har inget att göra med nationalitet, utan med hur du hanterar spaden och vilka grönsaker du får. Du får för ovanlighetens skull känna dig jämlik. Var hittar du det någon annanstans?

Men i dag är Lena Israelsson bekymrad. Några cirkeldeltagare har på eget initiativ grävt en lång rad prydliga, nedsänkta odlingsbäddar med vallar kring. Som man gör i torra delar av världen för att spara på vatten.

– Men är det nåt vi har att slösa med här är det ju vatten! I Sverige gräver vi istället förhöjda bäddar för att värma upp jorden. Hjälp alltså... vad gör jag nu?

Hon skissar upp nedsänkta respektive upphöjda odlingsbäddar i genomskärning i ett anteckningsblock. Pekar och förklarar på svenska:

– Odling i Afghanistan... och odling i Sverige.

Det ingår i konceptet, att man ska lära sig språket. Cirkeldeltagarna tittar oförstående på blocket.

– Näe, vi behöver en tolk alltså, mumlar Lena.

Lyckligtvis finns Studiefrämjandets praktikant Ahmed Siar Omidi på plats. Han bor på asylboendet i Tumba och översätter från engelska till dari och tillbaka:

– Det kan bli en torr sommar, säger de.

En lång diskussion om fördelarna med respektive system utmynnar i att de vattenbesparande odlingsbäddarna får vara kvar som experiment.

– Så kör vi en tävling sen vilket som växer bäst, Afghanistan mot Sverige, föreslår Lena.

Trots en tvåårig utbildning i agronomi och flera års odlingserfarenhet lägger sig Mustafa Al-Qaisi inte i debatten. Han ville delta i koloniprojektet för att lära sig mer om Sverige, och kanske hitta jobbmöjligheter inom odling.

– Jag vill bara odla blommor. Det är mitt specialområde, men jag har inte kunnat göra det tidigare. I Bagdad importerade vi alla blommor, säger han och tömmer en säck jordförbättrare över lotten.

Flera pallar fulla har Lena Israelsson fått i spons från en handelsträdgård. En annan har bidragit med myntaplantor och sättpotatis. Ett tredje trädgårdsföretag har skänkt fröer och spadar.

– Jag har aldrig varit med om något liknande. ”Ni får precis allt ni behöver, snåla inte”, sa de. Det var nästan curling, säger Lena.

Men arbetskläder och skor saknas fortfarande. Särskilt som odlingsgruppen vill arbeta på lotten betydligt oftare än planerade två gånger i veckan.

– Vi vill komma hit varje dag, säger Jamila Beitsayah.

– Hur ska vi göra med nyckeln till förrådet? Kan vi lägga den i expeditionen? Vad heter det på engelska... expedition? funderar Lena.

– Reception, säger Ahmed, som lärt sig en hel del svenska.

Fröerna har anlänt och ivriga händer rafsar fram bondbönor, koriander, dill och squash ur den prydliga kartongen. En skördefest är redan planerad, berättar Lena Israelsson.

– Många ville odla frukt. ”Ska du vara här om fem år?” frågade jag.

Det blev ettåriga växter.