Ibland är det enklaste schackdragen det mest effektiva. Varför krångla till det? Likaså kan gälla musik. Många av de bästa skivorna, i min mening, har gjorts utan överteoretisering, skapade i stunden och där man riktigt kan ta på energin som uppstod under inspelningen. Att i efterhand addera pålägg och putsa till soundet behöver alltså inte vara någon nödvändighet.

Manuel Göttschings soloskiva E2-E4, döpt efter ett känt schackdrag, hör till de där skivorna där musiken skapas i realtid i studion och där inspelningsteknikern (Göttsching själv i detta fall) var alert och lät bandet rulla.

Tillkomsthistorien är att Manuel Göttsching, tidigare gitarrist i Ash Ra Temple, 1981 går till studion för att arbeta på nytt material. Tanken var att han skulle spela in lite musik för att ha i sin Walkman under en resa till Hamburg någon dag senare. Han började spela in några idéer han funderat på ett tag och börjar improvisera på keyboard och gitarr. När han några timmar senare lämnar studion har han spelat in det klassiska albumet E2-E4 på endast en tagning.

Magin som Manuel Göttsching fångade i studion har med åren fått allt mer uppmärksamhet och albumet räknas i dag som en av de viktigaste elektroniska skivorna någonsin. Själv har han hävdat att han var förvånad när han spelade upp materialet första gången, att han lyckades få allt att klaffa: ” ”I could feel exactly every note I was playing, you could follow each step I take as I move around my equipment and switch a little here and there. I just moved around and played all these instruments like one instrument. The fact that it is always changing a little bit makes a special type of minimalism.”

Inspirerade av minimalister som Terry Riley och Steve Reich används en ljudslinga byggd på två ackord, och tillsammans med pulserande sequencers och inspirerat gitarrspel skapas en effekt som gör att musiken verkar få eget liv. Inga pålägg eller justeringar av inspelningsnivåer verkade behövas. Allt föll på plats i ett drag.

De tidigare albumen Inventions for electric guitar (1975) och New age of earth (1976) visar vart Göttsching var på väg musikaliskt, och går att se som länkar mellan den meditativa krautrock som skapades i Ash Ra Tempel och den pulserande elektroniska ljudbild som Göttsching hittar fram till med E2-E4. Det nya sound som Göttsching skapade var framåtblickande och kom att få fler än krautrock-fansen att så småningom hitta fram till skivan. För den moderna dansmusiken har den varit enormt betydelsefull och satt sina spår i genrer som techno, house, trance, chill-out och
balearic.

Efter att ha skivan släppts på Klaus Schultzes skivbolag Inteam 1984 hände dock inte speciellt mycket. Den spelades visserligen av legendariska dj:n Larry Levan på Paradise Garage och senare gjorde även Carl Craig och Derrick May egna remixer av den. Av vördnad har andra vägrat att närma sig E2-E4. Jeff Miles menar att det är onödigt att remixa en låt som redan är perfekt. Norske Prince Thomas hör till dem som inte kunnat låta bli den och på hyllningen Göttsching (2005) tangeras nästan den där flytande och tyngdlösa känsla som originalet karakteriseras av.

För mig är E2-E4 ett paradoxalt album då det lyckas med att förena motsatser; komplex och samtidigt okomplicerad, stillastående men ändå organiskt levande, rogivande och samtidigt stimulerande, helt enkelt musik som man vill befinna sig i och som man inte vill lämna.

Genialt drag från Göttsching.