• I Pangea finns olika rum där människor kan leva ut sina känslor.
  • ”Publiken ska få en känsla av att bli glada och känna, fan, vi ska inte ge oss, nu vänder vi på skiten.”, säger Amanda Möller, producent.
Stockholms Fria

Utopi med rötter i arbetarrörelsen

I studieförbundets källarlokaler på Sveavägen får publiken möta människorna i Pangea år 2116, en värld där det finns tid att leva.

Amanda Möller, som jobbar på ABF Stockholm, är producent och Ella Rudfeldt är konstnärlig ledare för Pangea. Jag träffar dem någon vecka innan premiären i samband med en repetition i ABF-husets källare, som är full av labyrintiska korridorer vars väggar håller på att prydas med färgglada rep som formar trädrötter. Här ska publiken slussas runt under ledning av en guide, och få kliva in i de scenarier som tar plats i de olika rummen.

Teamet bakom Pangea räds inte det utopiska.

– Redan från början har det varit superviktigt att det ska vara någonting bra, säger Amanda Möller. Inga fler dystopier, det kan man gå och titta på på närmaste biograf. Man ser väldigt sällan något som är fint, hoppfullt, eller peppande.

Under våren har de hållit workshops med sammanlagt ungefär 250 personer för att samla in material. På LO-förbund och bland ABF Stockholms cirkelledare har frågor om arbetarrörelsens framtid stötts och blötts. Vad vill vi? Vad är riktningen? Vad drömmer folk om ska kunna hända?

– Det har varit jättemycket zeppelinare och robotar, artificiell intelligens och sådana saker, berättar Amanda. Men det har också krupit fram mer ideologiska drömmar eller politiska målsättningar som då har gått i uppfyllelse hundra år in i framtiden. Det är de bitarna som vi är lite ute efter att plocka ut och visa upp.

Repetitionstiden har varit kort och intensiv då de inblandade jobbar med projektet på sin fritid. Amanda och Ella konstaterar att det fortfarande är ett experimenterande och kommer att vara det ändå in till timmen innan premiären. Under intervjun försvinner Ella iväg för att sätta igång skådespelarna som repar på olika håll i källaren, och vars röster då och då läcker in i det spatiösa rum vi sitter i, som har fungerat som ABF:s förråd innan produktionsteamet började rensa ut det. Ella Rudfeldt beskriver sin roll som konstnärlig ledare som att vara ”ett mycket fint spann mellan att dammsuga hela källaren och gå in och detaljregissera vid scener när det har önskats och behövts”.

Föreställningen har ingen regissör utan ensemblen, som består av åtta personer, har fått laborera med materialet relativt självständigt, under vägledning av Amanda och Ella. Först skapades dock en gemensam grund, för att fastslå vilken värld som egentligen skulle gestaltas.

– Vad är det som gäller i den här världen, hur långt har vi kommit? exemplifierar Amanda. Finns det ens en arbetarrörelse eller har den blivit onödig för att allt är så bra? Hur ser det ut inom privatlivet, har man barn på samma sätt som i dag, gifter man sig? Nä, antagligen inte.

Arbetarrörelsen har varit utgångspunkten, men det har inte varit helt lätt att definiera den.

– Vad arbetarrörelsen är i dag, det kan jag nästan inte ens svara på, säger Amanda. Den kan vara väldigt mycket, samtidigt som jag upplever att den är väldigt lite just nu. Den traditionella arbetarrörelsen som ABF är en del av är ju inte lika stark i dag och där skulle jag säga att organiseringen har förflyttats ut till föreningar, eller snarare nätverk. Väldigt lösa grupper människor som är jätteengagerade i vissa frågor men som inte är en del av arbetarrörelsen som sådan.

I ett av rummen rör sig skådespelarna Maria H. Friberg, Anna Nilsson och Kalle Persson Bylund framför projektioner och mellan en rekvisita föreställande björkstammar. De har skapat ett slags rekreationsrum som människorna i Pangea använder för att koppla av från omsorgsplikten, som har ersatt värnplikten.

– Vi pratade om vad vi behöver för att må bra, säger Maria H. Friberg när jag undrar hur de har arbetat fram den här scenen.

– Vi hade en tanke om att det fanns olika rum. Det blev väldigt mycket känslorum, till exempel ett rum där folk får vara arga och får utlopp för sin aggression så man inte bär den med sig, ett rum där man får gråta, eller skratta. Och lekfullhet, fantasin ska få rum i vardagen. Tanken med Pangea är att alla har tid för att göra vad de vill.

Formen för föreställningen som en guidad tidsresa låg klar redan i ett tidigt skede.

– Eftersom vi jobbar med en öppen kollektiv process och samtidigt ska göra en föreställning är en guide ett väldigt tacksamt sätt att knyta ihop de olika delarna, förklarar Ella. För vi skapade ju tillsammans förutsättningen för den här framtiden, men det är fortfarande enormt brett. Sedan har skådespelarna valt att jobba väldigt olika, både med olika grejer i den här världen men också på olika sätt. Vissa är mer övergripande, andra håller sig till specifika situationer.

Vad vill ni att publiken tar med sig härifrån?

– Jag hoppas att de på något sätt har fått visualiserat vad arbetarrörelsen är kapabel att göra, säger Amanda. Det handlar ju om ett kollektiv av människor, jag skulle vilja att vi kom bort från den här väldigt personfixerade politiken som vi är mitt i. Att kunna se att vi är människor som ska bo här tillsammans, hur gör vi för att alla ska må bra?

– Det är den här gamla klassikern, säger Ella. Kommunismen låter fint, men det funkar inte i praktiken som känns som att det går att översätta till allting. Det där är bara flum, så där kan man inte göra; det är klart man kan!

– Publiken ska få en känsla av att bli glada och känna, fan, vi ska inte ge oss, nu vänder vi på skiten. Det är målet med föreställningen, konstaterar Amanda.

Fakta: 

Pangea hade urpremiär den 9 november. Resterande föreställningar 11, 16–18, 23–26 november. 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria