• ”Jag har jobbat i England och Spanien innan och aldrig någonsin upplevt det så svårt att komma in i systemet som här i Sverige”, säger Daria Bogdanska.
Fria Tidningen

”Facken måste nå dem som behöver hjälpen mest”

Hon kom från Polen till Sverige för att starta ett nytt liv. Här fick hon ett svartjobb som servitris och en lön på femtio kronor i timmen. I den självbiografiska serieromanen Wage slaves skildrar Daria Bogdanska sitt första år i Malmö och kampen för rättvisa arbetsvillkor.

Gula löv virvlar över trottoaren på Bergsgatan i Malmö. Daria Bogdanska drar upp sin svarta halsduk över hakan och stoppar händerna i jackfickorna. I höst är det drygt tre år sedan hon flyttade från Warszawa till stadsdelen Möllevången för att studera på Kvarnby folkhögskolas serieskola.

Vi går förbi några av Möllans många falafelställen och restauranger, flera av dem syns också i serierutorna i Wage slaves.

– Jag bor på Möllan så jag äter ute ibland men undviker indiska restauranger. Jag vet ju hur det ser ut på sådana ställen, men det är också känslomässigt. Jag vill inte träffa min förra chef eller bli serverad av mina gamla kollegor, säger hon.

I boken får läsaren följa med tillbaka till 2013, när Daria Bogdanska precis kommit till Sverige för att börja sina studier. Några bekantas telefonnummer och pengar till en hyra var allt hon hade med sig. Hon hittade ett rum att hyra på Spångatan och började söka jobb för att kunna försörja sig. Då uppstod ett moment 22. För att få ett svenskt personnummer behövde hon en anställning. Men för att få ett jobb behövde hon ett personnummer. Situationen blev alltmer pressad – utan sparpengar eller ekonomiskt stöd från föräldrarna var hon tvungen att hitta ett sätt att tjäna pengar på.

– Jag har jobbat i England och Spanien innan och aldrig någonsin upplevt det så svårt att komma in i systemet som här i Sverige, säger hon.

En bekant tipsade henne om en indisk krog på Möllan. Daria gick dit, träffade ägaren och fick beskedet att hon kunde börja dagen därpå. Något kontrakt skrevs aldrig. Hon fick inte heller veta vad hon hade i lön. Det fick hon reda på först senare, när hon fick en bunt sedlar i handen. Femtio kronor i timmen.

Efter ett tag upptäckte hon att kollegorna på krogen tjänade olika mycket. I Wage slaves beskriver hon det som en lönehierarki där de som var mest desperata fick lägst lön. En kvinna från Bangladesh fick 45 kronor i timmen. En tjej med svensk bakgrund fick 60 kronor.

– Det fanns både ett ”schyssta villkor”-klistermärke på dörren till restaurangen och kollektivavtal. Men vad betyder det när ingen kontrollerar hur det verkligen är för dem som arbetar på stället?

I Wage slaves målar Daria Bogdanska upp två parallella världar. Den svenska medelklassen konsumerar, festar och äter ute. På andra sidan finns Daria och hennes bekanta som sliter på underbetalda jobb, ofta utan anställningstrygghet.

– Boken beskriver situationen känslomässigt. Det är klart att man blir upprörd när man ser en sådan tydlig uppdelning. Svenskarna konsumerar och invandrarna jobbar. Men intellektuellt tänker jag inte så. Det är inte svenskarnas fel, det är det kapitalistiska systemet det är fel på. De flesta som bor på Möllan är också arbetare och jag tycker inte att grupperna ska stå emot varandra. De borde också organisera sig fackligt, förklarar hon.

Efter ett tag fick Daria Bogdanska nog av de orättvisa arbetsvillkoren på krogen. Hon kontaktade olika fackförbund för att få hjälp men det var bara Syndikalisterna som ville organisera personer som arbetar svart. Daria ville få med sig sina kollegor i facket men de vågade inte eftersom de var beroende av inkomsten eller sin relation till ägaren.

Till slut bestämde hon sig för att kalla ägaren till förhandling via facket. Vid förhandlingsbordet sa han att allt var ett missförstånd. Han gick med på att betala skillnaden mellan en avtalsenlig lön och den lön som Daria fått ut – drygt 40 000 kronor.

– Vid tiden för förhandlingarna mådde jag inte så bra. Det kändes som en vinst för mig men jag ville ju göra något som skulle förbättra situationen för alla på jobbet. Att jag fick pengar förändrade ju inget för mina kollegor, säger hon.

Men hennes kamp fick ringar på vattnet. Efteråt har flera svartarbetare i Malmös krogvärld hört av sig till facket. Och sedan boken släpptes har Daria Bogdanska berättat sin historia i både tidningar och radio.

– Det känns jättebra att fler förstått att de har rättigheter även om de arbetar svart. Mitt syfte har hela tiden varit att uppmärksamma problematiken och det känns lite som att jag har lyckats med det.

I dag jobbar Daria Bogdanska, vid sidan av serieskapandet, som lärare i serietecknande vid Svalövs folkhögskola och som cykelmekaniker i Malmö. Hon har ett svenskt personnummer och driver en fackklubb i cykelbutiken. Nu, när boken är klar, hoppas hon ha mer tid till att engagera sig fackligt. Hon är särskilt oroad över invandrare och ungas situation på den svenska arbetsmarknaden.

– Invandrare är den nya arbetarklassen. Många vet inte vilka rättigheter de har och befinner sig i en utsatt situation som tvingar dem att acceptera dåliga arbetsvillkor. Hela systemet i Sverige bygger på att alla är med i facket men så ser det inte ut längre, säger hon och fortsätter:

– Fackförbunden måste bli bättre på att nå ut till dem som behöver hjälpen mest, som invandrare och unga. När jag jobbade som vikarie i förskolan här i Sverige visste mina kollegor ingenting om sina mest grundläggande rättigheter. Så verkar det vara överallt. Samtidigt blir det allt vanligare med otrygga anställningar. Det är ju nu facken behövs.

Fakta: 

Daria Bogdanska

Född: 1988

Uppvuxen: Warszawa

Bor: Malmö

Yrke: Serieskapare, lärare och cykelmekaniker.

Aktuell: Med den självbiografiska serieromanen ”Wage slaves”, utgiven på Galago förlag.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria