Vanans makt | Stockholms Fria
Hanna Höie

Inledare


Normalisering

  • Staketen vid Hyllie har under det gågna året gått från att vara en manifestation av omänsklighet till ett normalt inslag i vardagen.
Fria Tidningen

Vanans makt

Med det gångna året följer en summering av de omänskligheter som gemensamt normaliserats för oss. Hur mycket kan vi vänja oss vid egentligen? Hanna
Höie om att förvandla sitt hjärta till sten för att mäkta med.

Nostalgin griper alltid fatt i mig såhär års. Jag rivs med i alla tidningars årskrönikor, tittar på summeringar av året som gått och blandar med egna minnen. Hur ungarna växt till sig, vad vi gjort tillsammans. Gör mitt eget årsbokslut.

För några år sedan började jag fundera över vad jag vant mig vid under året som gått. Det var 2014, året då tiggande människor blev vardag. Året då jag lärde mig att rycka på axlarna, säga tyvärr och gå förbi. Året då ”det går inte att hjälpa alla” blev mitt motto. Minns den första attacken mot en tiggande EU migrant, hur chockad jag var. Sex månader senare orkade jag knappt dela länkar till artiklar om attacker, mordbränder eller misshandlar. Det skrevs om i princip dagligen. Sedan dess funderar jag över vad som för mig var otänkbart för ett år sedan som nu blivit normalt.

Minns när jag för första gången åkte över bron efter gränskontrollerna infördes. Hur jag skämdes. Hur jag som norsk bosatt i Sverige med danskt påbrå för första gång i mitt liv fick visa pass mellan två skandinaviska länder. Minns den äldre kvinnan i slöja som inte fick komma på tåget. ”You need a passport or ID card” upprepade den danska ordningsvakten på Kastrup gång på gång och det knöt sig i magen och bröstet.

Nu plockar jag glatt på mig pass när jag reser över bron, kommer ihåg att påminna danska vänner som skall hälsa på. Kom ihåg att ta med leg och kliv av på Triangeln. Det har blivit en del av min vägbeskrivning.

Staketen vid Hyllie station ser jag knappt längre. Det kändes som att korsa järnridån när jag såg alla stängsel och poliser där för första gång. Nu rycker jag på axlarna och irriterar mig mest över att tåget står still så länge. Staket, gränskontroller och gränspolis har blivit en del av min vardag.

Läser att 2016 satte rekord i drunknade flyktingar i Medelhavet. Dryga 5000 människor dog, den högsta dödssiffran någonsin. För lite mer än ett år sedan trodde jag på riktigt att det skulle vända. Att nu skulle vi äntligen få lagliga vägar in i Europa. I stället betalade EU Turkiet för att stänga gränserna och allt fler desperata människor tvingas ta den farliga rutten mellan Algeriet och Italien. Sverige införde gränskontroll och byggde staket på stationen. Drömmen om ett lagligt sätt att ta sig till Europa för att söka asyl känns mer avlägsen än någonsin.

Känner hur jag kämpar för att hålla kvar varenda en av de 5000 som siffror i mitt huvud, hur jag blundar när jag ser bilder på döda kroppar. Hur jag bläddrar förbi nyheter om båtar som sjunkit och barn som saknas. Hur jag inte orkar läsa. Är det detta jag har vant mig vid i år undrar jag. Gränskontroller och drunknade barn? Är det detta världen har stulit från mig under 2016? Min förmåga att ta in att det bakom varenda siffra fanns en människa, en hel värld. En person som mig, med drömmar, förhoppningar och planer, personer som mina barn. Att det bakom varenda siffra finns en familj som saknar någon. Jag klarar inte att tänka tanken utan att mitt hjärta går sönder, så jag låter bli.

Det går så fort att vänja sig vid det otänkbara. Så fort att tro att det sjuka är normalt. Några månader tar det, sen är upprördheten över. Några månader innan omänsklighet blir norm. Människan är så anpassningsbar.

För bara några år sedan kunde jag inte förstå hur människor i till exempel Tyskland på 30-talet kunde titta på medan nazismen växte. Nu vet jag. Inte på det sättet jag kan läsa mig till i en bok. Jag vet, jag känner det, det händer i mig. Jag avhumaniseras i takt med mitt samhälle. Jag skyddar mitt hjärta genom att göra det till sten.

I tidningarnas årskrönikor kan jag läsa om alla vi förlorat under 2016, alla som lämnat oss. Ingen skriver om de 5000 på Medelhavet, ingen skriver om våra döende hjärtan. Det är de jag sörjer mest.

ANNONS

© 2021 Stockholms Fria