I förra veckan publicerade Eskilstuna Kuriren en utmärkt granskning av den svenska ”trollfabriken”. Mathias Ståhle visar i reportaget att internetportalen ”Granskning Sverige” organiserar omfattande sabotage mot medier och mediepersonligheter såsom journalister och skribenter. Granskning Sveriges metoder är att upprepat, under pseudonym, söka upp och trakassera personer som uttalat sig i medierna. Sedan publicerar de kraftigt redigerade ljudupptagningar på offentliga sajter och hävdar att dessa ljudklipp är bevis för ”trollens” agenda.

Denna agenda brukar vanligtvis handla om att svenska medier mörkar invandringens konsekvenser, att hbtq-personer är ett hot mot sunda, svenska familjevärderingar samt diverse hatiska åsikter om religiösa grupper, framför allt muslimer och judar.

Det har länge funnits misstanke om, och vid flera tillfällen bekräftats, att ”troll” på internet ofta är ett mindre gäng än de först verkar vara. Det är inte sällan som ett fåtal personer skapar många konton på sociala medier för att få dem att verka som en massrörelse när det i själva verket kan vara färre än 100 personer med 20 konton vardera.

Inte stannar det på nätet heller, i Eskilstuna Kurirens reportage framgår det att journalisten Niklas Orrenius vid ett tillfälle var tvungen att fly landet på grund av de hot han utsatts för av nättroll med högerextrema kopplingar. För även det visas med all önskvärd tydlighet i reportaget; nättrollens politik är undantagslöst högerextrem. I alla fall om den organiseras av Granskning Sverige, ”en av landets ledande främlingsfientliga propagandacentraler”, enligt Eskilstuna Kuriren.

Hat och hot på nätet har varit ämne för många diskussioner de senaste åren, samtliga konstaterar att samtalsklimatet hårdnat. Offentliga personer, journalister och skribenter översvämmas av illvilliga tillmälen och avsky på internet dagarna i ända. Jag själv har för vana att preventivt blockera användare jag ser i sociala medier som beter sig hatiskt mot branschkollegor, även om de inte tilltalat mig personligen. Jag orkar helt enkelt inte råka se en till som istället för att bemöta mig i sak kallar mig för korkad, idiot och andra personangrepp. Inte om jag kan förhindra det. Ett problem med detta kan snabbt urskiljas; vad händer med det offentliga samtalet om folk inte vågar eller vill initiera samtal på grund av den överhängande risken att hotas till livet? Eller ”bara” bli grovt och osakligt förolämpad?

Yttrandefriheten lyfts gärna av näthatare i den mening att just deras yttranden inte tas på allvar av medierna. Alla vi som har den minsta kännedom om Sveriges grundlagar vet ju att det inte är exakt så yttrandefriheten fungerar. Inte heller är det per se grundlagsvidrigt att hota och hata en grupp till tystnad, det faller under andra lagar. Men om man håller av rätten till det fria ordet så mycket som de anonyma näthatarna ofta verkar göra, hur kommer det sig att man i samma andetag syftar till att begränsa den för meningsmotståndare? Djävulens advokat kan ju hävda att man gör likadant genom att blockera nättrollen från att kontakta en, men hur mycket trakasserier ska en ensam person behöva stå ut med från en organiserad attack?

Det absolut värsta och farligaste med nättroll är inte att de gör andra människor ledsna. Att åsamka andra psykiskt lidande och oro är absolut ingenting att rycka på axlarna inför, inte heller att hota någon. Men att korka igen det offentliga samtalet med hjälp av organiserade hat-anfall och, numera, påhittade nyheter samt falska fakta är nog så allvarligt. Det är riskabelt på en nivå som torde beröra samtliga, inte bara de drabbade av hatet. Hur ska vi kunna veta någonting om vår omvärld, bilda oss en uppfattning, komma på en idé, ändra oss, ångra oss, se saker från ett annat perspektiv, om ingen vill eller vågar diskutera öppet längre? Ett tyst samhälle har svårt att röra sig framåt, ingen säger åt vilket håll det borde gå.