Ytterst få poliser döms för brott
2016 anmäldes poliser i länet för 1 341 brott. Men bara sex poliser har dömts, visar SFT:s granskning. ”Internutredningarna håller inte måttet”, säger rättsprofessor Dennis Töllborg.
Polisen i länet anmäldes för 1 341 brott förra året. Men få fall leder till förundersökning och nästan ingen döms.
– De här siffrorna förvånar mig inte ett ögonblick. Vi har ingen fungerande internutredningsverksamhet i Sverige. Den når inte upp till miniminivå enligt internationell standard, säger Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet som tidigare granskat polisens interna utredningar.
Räknar man bort de 85 fall från 2016 som ännu inte är avgjorda, fälldes länets poliser för bara 0,8 procent av brotten de anmäldes för. Varför går poliser så ofta fria? Till att börja med läggs tre av fyra fall ner utan att förundersökning inleds, säger Ebba Sverne Arvill, chef för polisens Särskilda utredningar som ansvarar för anmälningar mot poliser.
– En stor andel av dessa anmälningar är egentligen inte påståenden om brott, utan det kan röra sig om klagomål om att polisen inte har ingripit eller att man tycker polisen har varit otrevlig. Det rubriceras som tjänstefel.
Tjänstefel var den vanligaste brottsrubriceringen i fjol, 731 stycken anmälningar, följt av misshandel där poliser anmäldes 205 gånger. Ingen har hittills fällts för dessa potentiella brott.
– I anmälningarna om misshandel kan det finnas missuppfattningar om vad polisen har befogenhet att göra. Svårigheten är ju att polisen har rätt att använda våld i viss utsträckning. Distinktionen är svår, så många frias därför i de ärendena, säger Ebba Sverne Arvill.
Så du ser inget problem i att anmälda poliser så sällan åker fast?
– Det är jättesvårt att säga. Man måste titta på vilken typ av brott det är frågan om och jämföra kategori för kategori. För brott i nära relationer är jag övertygad om att vi har bättre resultat, alltså redovisar en större andel förundersökningsprotokoll än övriga polisen.
Enligt statistiken för 2016 har poliser anmälts även för några mycket grova brott, som en fullbordad våldtäkt, ett mord och två mordförsök. Dennis Töllborg, vars utredning från 2010 var skarpt kritisk mot polisens interna utredningar, menar att man systematiskt missar de allvarliga brotten:
– Poliser åker bara dit för trams, som dataintrång. Smågrejer som är lätta att styrka och som inte kräver att man tar tag i huvudproblematiken och svåra mål. Polisens skjutningar ökar radikalt i Sverige. Det hanteras inte. Man är oengagerad och inkompetent.
Utredningarna av polisers potentiella brott beskriver Töllborg som en ”cover up-verksamhet” med en tysthetskultur där man sopar fallen under mattan.
– Jag instämmer inte i kritiken, säger Ebba Sverne Arvill.
Hur undviker ni att poliser håller varandra om ryggen, att en kompis utreder sin kompis?
– Vi har fem utredningsenheter i landet. Skulle det finnas misstanke att någon har jobbat ihop lägger vi det vid en annan enhet. Vi har inga lokaler i polishusen. Vi är så oberoende som det går inom en myndighet.
Sedan polisen organiserades om 2015 har allt färre brott gått till åtal från polisen överlag och det har framförts klagomål om att polisen saknar resurser. Men det är inte fallet på avdelningen för Särskilda utredningar, enligt Ebba Sverne Arvill.
– Vi har tillräckligt med resurser och kvalificerade utredare. Det är många mycket kompetenta utredare som söker våra utlysta tjänster. De ärenden vi har som ska utredas inleder vi omedelbart. Både vi och åklagaren har beredskap.
Hon kan dock inte säga om omorganisationen har givit några effekter på resultaten i uppklarade brott:
– Det går inte att jämföra, för man hade ingen samlad statistik då.
Dennis Töllborg ger inte mycket för den nya organisationen.
– Det är bara bullshit. Man byter ut namnet men det är samma grupp som jobbar där.
Du studerade detta år 2010. Hur vet du hur Särskilda utredningar funkar idag?
– Jag följer detta dagligen och är i ständig kontakt med polisforskare i Sverige och runt om i Norden. Jag ser vad som sker. Det är ingen skillnad i mönstret utom en substantiell sak. De har något bättre tempo nu. Det är bra. Resten når inte upp till internationell minimistandard, säger Töllborg.
Han har länge förespråkat att Sverige byter till Storbritanniens modell för utredningar av misstänkta poliser. Istället för att som nu fokusera på att samla in bevis som åklagaren kan använda för att styrka brott är britternas verksamhet vad Töllborg kallar händelseorienterad:
– Så fort någon har lidit skada och en polis är där måste man ut och dokumentera. Man separerar poliserna som är inblandade, fotograferar, tar vittnen. I Sverige kan det dröja månader innan det sker. Då hinner poliserna prata ihop sig.
Organisationen som utreder poliser bör också vara helt fristående från polismyndigheten, anser Töllborg. Särskilda utredningars chef Ebba Sverne Arvill håller inte med.
– En enhällig utredning beslutade att vi skulle finnas kvar inom polisen. I Norge och Danmark har man självständiga myndigheter. Det finns både för- och nackdelar, men andelen poliser som döms för brott där är jämförbara med Sverige.
Knappt 1 procent dömda 2016
• Endast 6 poliser i länet dömdes i fjol. Det motsvarar 0,8 procent av anmälningarna (räknat som 1 256 anmälda brott. Totalt anmäldes 1 352 brott, men i 83 av fallen pågår utredning och 2 väntar på huvudförhandling).
• I jämförelse leder 7,1 procent av samtliga anmälningar till fällande dom.
• Källor: Polisen, Brå, Särskilda åklagarkammaren