Härom dagen var jag för första gången på Haymarket. Nej, inte i Chicago, utan i gamla Pubhuset, i den där prisbelönta baren. Vi firade att vi lämnat in en arkitekttävling med varsin dry martini. Jag vet inte om jag svek mina ideal då, men jag tänker ofta att det viktigaste är att man tänker. Men det är klart att det spelar roll vad saker heter, och vart man går.

När Pubhuset bytte namn till Haymarket härom året skrev jag på facebook, lite på skämt men än mer på allvar, att det var fint att hotellkedjan Scandic tog namn på sitt mest högprofilerade hotell från en så viktig händelse i socialismens historia. Haymarketupploppet.

Den 4 maj 1886 demonstrerade strejkande arbetare på torget Haymarket, just där den norra och den södra förgreningen av Chicagofloden möts mitt inne i stan. De protesterade för 8 timmars arbetsdag. 200 poliser ingrep. En bomb kastades in från en sidogata. Och skottlossning utbröt. Åtta anarkister och strejkledare greps och fyra av dem, August Spies, Albert Parsons, Adolph Fischer och George Engel, hängdes 11 november 1887. Senare begick Louis Lingg självmord i fängelset.

Det här var den viktigaste anledningen till att andra internationalen valde 1 maj till sin dag 1890. Dry martini eller inte, allvarligare är att de stjäl våra ord. Förbjuder vår historia. ”De tog ifrån oss allt vi vill berätta. / De tog vår tid. De tog vårt då och nu.” Skrev jag i en dikt en gång.

1 maj finns knappast, 1917 finns definitivt inte, och har det någon gång funnits en kommunist förr i tiden så var hen antingen en massmördare eller också lurad.

Om ni inte har sett UR Skolas program om hungerrevolutionen i Söderhamn 1917 än, så gör det. Berättelsen om den tändande gnistan till kampen i Sverige det året. Som senare ledde till allmän rösträtt. Och allt började med Anna Karolina Jonsson, Karin Östlund, Anna Sjögren och Hilma Pettersson från den lilla skärgårdsorten Långrör utanför Söderhamn.

Sara Parkman berättar historien lysande. Hon tar tillbaka det som en gång tagits ifrån, det som gömts undan i tid och rum. Hon hittar forskare och arkivarier som vet saker. Och hon vill berätta allt för oss.

De här kvinnorna kan ses som systrar till Elizabeth Gurley Flynn, en av ledarna vid strejken på silkesfabriken i Patterson, New Jersey 1913. Ett Söderhamn i USA. 1909 kedjade hon fast sig vid en lamppost i Spokane, Washington som en yttrandefrihetsdemonstration. The original Rebel girl.

Men hon kanske också är förbjuden i dag. Hennes begravning var ju på Röda torget i Moskva. 25 000 människor deltog. Efter ceremonin flögs hon tillbaka till USA. Hennes grav finns nu på Waldheimkyrkogården i Chicago, just intill August Spies, Albert Parsons, Adolph Fischers, George Engels och Louis Linggs gravar.

Att se Anna Karolina Jonsson, Karin Östlund, Anna Sjögren och Hilma Pettersson som delar av en internationell rörelse, även om de inte var formellt organiserade, är inte att göra dem mindre. Det är att se dem som viktiga aktörer i världen. Just som vi kan förstå Kautokeinoupproret, den samiska resningen 1852, som en del av revolutionerna i Europa runt 1848. (Alla inföll inte då, revolutionen i Dresden, med arkitekten Gottfried Seper och Richard Wagner på barrikaderna, var till exempel 1849.)

Historien är inte allt, men den är nödvändig, och vi måste ständigt skriva den. Och kräva vår rätt till den. Så jo, vi kan kanske dricka en eller annan martini på det där hotellet vid Hötorget också, men gör det då till minne av August Spies, Albert Parsons, Adolph Fischer, George Engel och Louis Lingg. Och deras kvinnliga kamrater i Söderhamn.