Pantomim är egentligen ett missvisande begrepp för vad Pantomimteatern i Stockholm sysslar med. Enligt dem bör en åtskillnad göras mellan konstformerna ”mim” och ”pantomim”.

– Pantomim är den form som bland andra Marcel Marceau sysslade med, det är etyder av olika sinnesstämningar men inga hela berättelser. Medan vi och Bosse Lindström, som var med och startade Pantomimteatern för 40 år sedan, är mimutbildade på det som då hette Statens dansskola och i dag är STDH, säger verksamhetsledaren Veronica Bedecs.

Hon fortsätter.

– Mim är en sak, men vi går ett steg längre och säger att vi gör mimdrama. Vi är exempelvis den enda gruppen i världen som fått tillstånd av Chaplins familj att göra Charlie Chaplins The Kid, eller Chaplins unge som den hette när vi gjorde den.

Anledningen till att det blev just Pantomimteatern som fick ta sig an Chaplins kända och älskade verk är just att gruppen är mimbaserad, tror Veronica Bedecs.

– Jag brukar säga att vi är den enda gruppen som håller käften på scen. Ibland pratar skådespelarna ”gibberish”, alltså låtsasspråk. För att markera att någon är arg eller upprörd, men det är inga riktiga ord. Det som är intressant med denna konstform är att vi kan spela för hörselskadade, nyanlända och ”vanliga” barn i en och samma föreställning.

I och med sitt ordlösa utgångsläge har mim som teaterform potential att nå och beröra alla möjliga olika betraktare. Dess språk är kroppen och känslornas. Någonting både Veronica Bedecs och skådespelaren Rickard Hasslinger framhåller.

– Framför allt har vi varit bra på att nå elever med funktionsvariationer. Det handlar mycket om att man skippar det verbala, det behöver inte passera hjärnan. Det går in i känsloregistret på en gång. Som dans, musik eller konst. Alla typer av ordlös konst kommunicerar på en känslomässig nivå mer än på en intellektuell nivå, säger Veronica Bedecs.

– Det är en trevlig konstform för att man kan ha föreställningar för alla människor, säger Rickard Hasslinger.

Pantomimteatern firar inte bara 40-årsjubileum i år, de har även precis haft premiär för sin senaste föreställning Besser & Wisser, en familjeföreställning i slapstick-stil.

– Den handlar om två snubbar som fixar och lagar saker ihop. Vi har tagit mycket inspiration från Pat & Mat, ett gammalt tjeckiskt stop motion-program, men även gamla slapstick-filmer. Det är en föreställning i slapstick och fysisk komik-anda, säger Rickard Hessler som också var initiativtagare till föreställningen.

Att vara mimskådespelare skiljer sig markant från mer traditionellt skådespeleri menar Rickard Hasslinger. Inte minst för att repliker helt saknas, men också för att skådespelarna måste kunna kommunicera tydligt på andra sätt.

– Det blir mer som en koreograferad föreställning. I föreställningen vi kör nu har vi till exempel inget manus. Den är en lång koreografi. Jag brukar säga att vi är någonstans mellan skådespeleri, dans och cirkus. Vi är skådespelare också, trots att vi är mimare. Men vi har ett bredare spektrum.

Veronica Bedecs berättar att hon trots allt kan stöta på en del skepsis mot konstformen ute i samhället, inte minst i skolans värld. Det finns de som inte litar på att deras elever kommer att förstå den icke-verbala kommunikationen.

– Man stöter alltid på en och annan lärare som är orolig över att ingen pratar i föreställningarna, någonting jag framhåller som en fördel. Men barn har en fantastisk fantasi och det är aldrig några problem med det. Varje barn har sin egen tolkning av föreställningen.

– Jag tycker att det bara finns fördelar med vår konstform. Vi behöver aldrig översätta texter, aldrig ha bylines eller voiceovers. Vi bara kör, det är en inkluderande konstform, säger Veronica Bedecs.