Många vill göra Matti Ollikainen till en karaktär, ofta med beskrivningar som egensinnig, ömklig, sårbar och rumlande jazzpianist. Men musiken han skapar går rakt in och är gjord med allvar och uppriktighet. Och med sitt åttonde album Los Angeles har göteborgstrion skapat sitt finaste ögonblick hittills.

Det dagboksreflekterande tilltalet slås fast redan i inledande Harry Belafonte där den deprimerande slutsatsen om att livet pågår någon annanstans, eller som Ollikainen slår fast: ”Det finns mer liv i en trädgårdstomte.”

Förhoppningen som närs är att allt snart vänder och blir bättre, vilket känns lika troligt som att nästa dag vakna upp i ett soligt LA.

Känslan av alienation kan paradoxalt nog kännas som starkast när man är i ett sammanhang med folk omkring sig. Outsiderperspektivet är också ett genomgående tema i Ollikainens texter. ”Hur ska jag livet tackla”, frågar sig den 43-årig frånskilde och arbetslöse mannen i den ångestridna balladen I Bingohallen: ”Jag sökte ett jobb men det är lönlöst/Det finns så många som kan allt.”

Jo, det mesta är sig likt i Ollikainenland. Det vackra pianospelet och det stillsamma jazziga uttrycket skingras emellanåt av energiska utfall, som i Lovat vare herrens namn och Pokerface, där fasaden spricker för att läcka ut ångesten i eruptiva ordexplosioner.

Musik laddad av patetik och misär. Visst, men levererat med ett snett leende. ”Mitt liv blev så här”, konstaterar Ollikainen med lätt uppgivenhet i Allting är sig likt samtidigt som han inser att det bästa skyddet mot solen är en mörk krog vid Kvilletorget.