Den lätt dystopiska och retrofuturistiska känslan som Pontus Torstensson etablerade redan på Tentakels självbetitlade album (2015) är i stort sett densamma på uppföljaren TwoFace. I min recension av debuten tyckte jag att vissa delar av Tentakels musik skulle passa perfekt som soundtrack till en scifi-rulle. Kanske på temat tidsresor?

Och då en resa bakåt. Varför vet jag inte, men av någon anledning spökar Can God rewind? – en gammal låt av den bortglömda trion Hypnobeat när jag lyssnar på TwoFace. Denna pretechnolåt släpptes 1986, eran då frågan om metal eller synt fortfarande var relevant. När Torstensson spolar sig tillbaka till denna era sätter hans sig över denna uppdelning och flörtar ogenerat med både synt och metal.

"You think you recognize me, from the past" brölar gästande Sebastian McMurphy, sångare i Viagra Boys, på Translucent, albumets enda spår med sång. Nja, faktiskt gör jag inte det. Även om mycket av syntmusiken var hård lät den inte riktigt så här när det begav sig. I dag är denna genreöverskridning inget märkvärdigt. Enligt musikjournalisten Simon Reynolds är det snarare ett faktum att samtida musik kännetecknas av retromani och där det nya är att skapa hybrider av tidigare genrer.

I den kontexten är TwoFace också ett intressant album. Bortom kraut- och discoinfluenserna blir det desto mer intressant i Transmission, en av albumets centrala låtar, där Torstensson hittar kraftkällorna lika mycket i Motorheads Ace of Spades som DAF:s Der Mussolini. Och de återkommande tonartshöjningarna är en hyllning till kompositionstricket som varenda heavymetalband med självaktning kände nödvändig att lägga in i sina låtar.

När Tentakel nyligen hade en releasespelning för sitt nya album står jag bredvid en medelålders hårdrockare med Motorheadpatch fastsydd på jeansvästen. Den något glesa hårmanen böljar fram och tillbaka när han headbangar. På min andra sida står en något yngre tjej där syntluggen svänger fram och tillbaka.

Tonartshöjning igen och publiken jublar.