De har varit nästan identiska i flera år nu – kategorierna. Det är tävlingssektionen, dokumentärfilmer, Twilight zone och så vidare. Lite förnyelse i indelningen och urvalet skulle inte skada. Då är det betydligt intressantare att botanisera på festivalens hemsida där man gör en annan indelning för att ge besökarna vägledning i myllret av 150 filmer. Här kan man få tips om till exempel hbtq-filmer, filmer gjorda av kvinnor om kvinnor, filmer om mänskliga rättigheter och kärlekshistorier. I år stoltserar man förresten med att lyfta fram kvinnor. Hälften av filmerna är regisserade av kvinnor – dock bara i tävlingssektionen.

En av de tröttsammaste traditionerna med filmfestivaler är att de med få undantag känner sig tvungna att ha ett tema. Här är det change, det vill säga förändring. Festivalen ger några aktuella exempel – ökade klyftor, politisk polarisering, klimatförändringar och den digitala revolutionen.

Det verkar kanske fint. Men jag kan ändå inte låta bli att gäspa lite. Filmers själva motor – med få undantag – är ju just förändring. Både vad gäller handling och karaktärer, men också förstås hos publiken. Meningen med att gå på bio är ju att beröras, tänka till, få upplevelser som gör att man är en liten aning annorlunda när eftertexterna rullar och salongen fylls av ljus.

Vi har tagit oss en titt på programmet och letat efter sådant som borde kunna få hjärtat att slå lite hårdare på er. Eller göra att ni vinglar till lite inombords, får ett nytt perspektiv på tillvaron. Förhoppningsvis passar några av filmerna just dig!

Filmen Ava är först ut i tävlingskategorin och pryder årets festivalaffisch. Léa Mysius debut handlar om en trettonårig flicka som får reda på att hon snart kommer att bli blind. Filmen är en coming of age-historia om sexuellt utforskande och samtidigt en roadmovie. Ava rymmer med en jagad brottsling för ett sista sommaräventyr innan seendet försvinner.

A Man of Integrity handlar om en man som vägrar att lyda order och är en regimkritisk film om situationen i Iran. På grund av filmen har regissören Mohammad Rasoulof sedan den 16 september utreseförbud från Iran. Han har blivit förhörd av underrättelsetjänsten flera gånger och riskerar sex års fängelse.

Pans Labyrint av Guillermo del Toro var en originell fantasyfilm som tjusade både publik och kritiker. Det var ett decennium sedan nu, och Guillermo del Toro har inte lyckats framkalla lika stark magi i sina senare filmer. Men nya The shape of water verkar lovande. Den handlar om en stum städerska som jobbar på en hemlig anläggning och upptäcker att hon kan kommunicera med en mystisk vattenvarelse. Filmen vann Guldlejonet i Venedig i september.

Krigsveteraner är så vanliga i amerikanska filmer att det skulle gå att göra sig en karriär på att enbart spela ärrad veteran. Om man är man vill säga. I dokumentären Served Like a Girl får vi dock möta en grupp kvinnliga militärveteraner. Flera av dem har sårats i strid, andra lider av posttraumatisk stress. För att uppmärksamma att det finns 55 000 hemlösa kvinnliga veteraner i USA anordnar de en skönhetstävling.

Få som gillar bröderna Coens filmer har nog missat Frances McDormand. 1996 vann hon en Oscar för sin roll i Fargo. Filmen som visas på Stockholms filmfestival är betydligt mörkare. Three Billboards outside Ebbing, Missouri är ett feministiskt drama om en mamma vars dotter nyligen blivit våldtagen och mördad. När polisen kör fast och inte hittar några spår visar hon sitt missnöje på stora reklamskyltar vid vägkanten.

Francis Lees långfilmsdebut har jämförts med Brokeback Mountain. Den utspelar sig på den brittiska landsbygd där regissören själv vuxit upp. I fokus står bondsonen Johnny, som tar till sprit och one night stands för att stå ut med tristessen på landet. Allt det förändras när den rumänske gästarbetaren Gheorghe anländer och passionen blommar upp.