Alla vill göra sitt bästa – ingen löser problemen
Så har det kommit igång. Almedalen. Det meddelas att partierna lovar det ena och det andra, trots att det enda de kan lova är att göra sitt bästa för att genomföra sina förslag. Och vad som är det bästa är ju en definitionsfråga. Ultimatum vill ingen ställa. Sålunda kan ett parti som varit emot ökande samarbete med Nato plötsligt komma fram till att ”det bästa” kan vara att hålla käften. Vikten av att vara regeringsduglig kan vara så mycket större, och det bästa för att verka regeringsduglig kan vara att hålla käften, inte riskera den formella makten genom att tappa de formella taburetterna.
Vad mera? Jo, partiledarna står i rad och meddelar vad de ska satsa miljoner och miljarder på. ”Vi satsar 1,2 miljarder på ditt och datt”. Budskapet levereras ofta med ett välsminkat självbelåtet leende som om man plockat fram pengarna ur den egna fickan, eller åtminstone direkt från partikassan. Ebba Busch Thor är den som levererar miljarderna med mest självbelåtet leende. De andra når nästan upp till hennes nivå, men inte helt. Men. Det är inte vare sig Ebba Busch Thors pengar, eller Gustav Fridolins pengar, eller Ulf Kristerssons pengar eller någon annan partiledares pengar. Det enda de vill göra är att fördela människors inbetalade skattepengar. Andras pengar således.
Så. Visst vore det ärligt och avslöjande att någon enda gång få höra till exempel Ulf Kristersson eller Stefan Löfven meddela väljarna att de tänker göra det bästa de kan för att föra över ytterligare 18 miljarder av väljarnas pengar till nya militära vapen, fler övningar och ökat Jas-flygande med följd av att koldioxidutsläppen dramatiskt kommer att öka.
Det finns ingenting som är så tragiskt som att med envetenhet göra sitt bästa för något som är allt annat än bra.
Det är nästan lika illa som ett skickligt och konsekvent genomförande av en usel strategi. Apropå det där med att tro att man blir regeringsfähig om man är så rädd att förlora den formella makten att man förlorar all reell makt. Reell makt får man nog bara, som litet parti, om man är modig nog att våga riskera den formella makten.
Från Almedalens scen har hittills – när detta skrivs – inte framförts något som anknyter till de stora avgörande problemen vi står inför. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt mest radikala miljö- och klimatbudskap var att politiken måste ta vara på de klimatengagerades engagemang. Jaha. Vänstern har tappat i retoriken från den dag man fick en ny partisekreterare. Vilket är synd eftersom Sjöstedt hade några år med lysande engagerad retorik om konsumtionssamhällets vanvett garnerat med tillväxtkritisk analys.
Nu har man lämnat klimatretoriken till Miljöpartiets språkrör som hamnat i den där mariga strategin som inte riktigt håller ihop: Å ena sidan berätta att Sverige ligger i fronten, är världsbäst – å andra sidan att partiet behövs NU för att det är så illa ställt. Å ena sidan att klimathoten är jättestora och att det krävs åtgärder NU – samtidigt som man ger bidrag till laddstolpar vid Ikea och höghastighetsbanor där tåg kan fara fram om ett kvarts sekel. Suck.