Gå framåt i ett tåg som backar
Det räcker inte. På långa vägar. Det må vara tragiskt, men så är det. Det finns en enorm diskrepans mellan vad som krävs och vad som görs. När det gäller klimatet.
Det finns en annan diskrepans också. Den hur främst MP (helt riktigt) beskriver klimathotet och de förslag partiet lägger. Ändå är det partiets förslag de mest långtgående. Men inte ens dessa förslag duger om vi ska klara de krav klimatet ställer på oss.
Besluten – allt från laddstolpar, elcyklar och höghastighetståg till målsättningar i den så kallade klimatlagen - motverkas av andra beslut som ökar konsumtionen och därmed kan hålla igång tillväxten.. Ett av de mer absurda besluten är stöd för ökad turism från Kina. Ett annat försvaret av nya frihandelsavtal som ska ge ekonomisk tillväxt med hjälp av just ökande konsumtion och ökande transporter över haven.
Det är som att gå framåt i ett tåg som backar. Känslan är att man rör sig åt rätt håll så länge man inte tittar ut genom fönstret och ser att man färdas bakåt i lika snabb takt som man förflyttar sig framåt i tåget.
Det är detta som är tragiken i hela klimatdebatten.
Rädslan att säga ”för mycket” – det vill säga som det är – har styrt de politiker som verkligen förstår allvaret. Man har underdrivit allvaret och överdrivit effekterna av sina egna förslag. Som, vartenda ett, håller sig inom ramarna för de system vi är fångar i. De som lyssnar till den politiska debatten kan motivera sig själva att fortsätta leva på ett sätt som krossar de planetära processer som vi är beroende av.
Denna förfelade strategi erkändes av Isabella Lövin i ett debattinlägg i ETC. Ett inlägg som snart delats 50 000 gånger. Ett på många sätt lysande inlägg baserat på fakta och framfört med illa dold vrede över sakernas tillstånd. Hon skrev att hon nu bestämt sig. ”Jag tänker inte längre vara tyst. Jag tänker inte längre underdriva det existentiella hot mot mänskligheten vi står inför precis just nu, inte i en framtid.”
Problem är att hon – som onekligen är den mest insatta partiledaren när det gäller klimatfrågan – varit del av den strategi som legitimerat en ohållbar livsstil, ett ohållbart produktionsmönster, en ohållbar tillväxt. Genom att underdriva. Genom att berätta att vi går framåt i tåget men vägrat peka ut genom fönstret för att resenärerna ska se att tåget backar.
Genom detta strategiska missfoster har hon fått med sig Miljöpartiets riksdagsgrupp att applådera sådant som till exempel Ceta-avtalet som, förutom att förskjuta makten från politiskt valda församlingar till kapitalvalda, kommer att öka konsumtionen och varutransporter kors och tvärs över jordklotet. Och de riksdagsledamöter som påtalat diskrepansen har utsetts till fiender.
Genom att förminska våra egna svenska brister och gång på gång hävda att ”vi är världsbäst på klimat” ges vi alla möjligheten att – helt logiskt – tänka: ”Va bra, då är det de andras tur att göra sin del nu, så kan vi ta den där extra flygresan.”
Och med flygskatten på några hundra kronor kan vi till och med mildra våra samveten…
Efter valdagen. Kanske blir det bättre då? Kanske vågar man säga mer då?(Isabella Lövin tycktes ta tillbaka det hon skrivit i ETC när hon skulle förklara i SVT:s partiledarintervju).
Nu kan det här verka orättvist, att ägna så mycket ord åt den som utan tvekan är den bästa ledande politikern när det gäller insikter och vrede i klimatfrågan. Då kan ni förstå hur många sidor man skulle behöva skriva om de andra.
Låt oss vakna upp, Inse att det inte räcker att gå framåt i ett tåg som backar.