Konstbiennalen i Rennes – om tro, hopp och överlevnad
Förhållandet mellan konsten och ekonomin är temat för Biennalen i Rennes, Frankrike som startade för tio år sen, berättar Ingeli Aalto. I år under titeln À crise ouvert – som kan läsas på flera plan; den öppna krisen – eller krisen versus det gröna – ekologin.
Biennalen är förlagd till flera platser runt om i Rennes, för att visa på olika konstnärliga verksamheter, även utanför stadskärnan och själva staden, jämte centrala institutioner.
En tydlig och målmedveten satsning är kombinationen av att både visa fram gamla historiska verk med nytillverkade installations- och videoverk, tillfälliga performances samt målningar av såväl yngre levande samt även äldre och döda konstnärer, många i dag bortglömda men med det gemensamt att de var före sin tid. Det ger en kontrasterande dialog där historien levandegörs och samtidigt lyfter fram eviga frågeställningar med en frisk distans.
Biennalen presenterar 33 konstnärer med ursprung från hela världen.
Stor vikt läggs vid guidningar och workshops kring verken, där yngre och konststuderande är involverade. Allt är möjligt genom ihopsamlade medel, där Norac-gruppen som är en ickevinstdrivande organisation står som huvudsponsor.
Familjebegreppet
I programbladet förklaras kopplingen mellan ekonomi med samma prefix som ekologi, taget från det antika grekiska oikos eller eko, som sörjer för organiserandet och hållbarheten av ett utvidgat familjebegrepp.
”I denna ursprungliga betydelse handlar det lika mycket om den varma känslan av ett hem, som om sociala strukturer; makt, nationalitet, klass och kön. Ytterst står ’eko’ för skydd och bevarande – om hur våra gemensamma tillgångar överförs i vår framtida överlevnad. Framförallt uppmuntrar det till ett ifrågasättande av värdebegreppet, dess representation, material och idé, för att inte glömma rädslan för att förlora det, förvrängandet och den abstrakta vinningen.”
Konstnärerna visar fram andra sätt att bebo världen och reflekterar över annorlunda bildvärldar över ett kollektivt gemensamt samhälle.
Olika trosföreställningar
I Musee des beaux arts, med dess rika konstsamling av såväl äldre som modernare konst, märks en överraskande lekfullhet i sammanställningen.
Museets kuriösa samling av gamla föremål från hela världen ger en fantasifull inblick i olika världar och trosföreställningar.
Som en intressant kontrast visas den 80-åriga, Los Angelesbaserade konstnären Kenzi Shiokavas manifesterande samling av trädstammar, fint frammejslade, samtidigt med ett obearbetat intryck av naturen i sig själv.
Det är mångbottnade verk som kan läsas i flera lager, där fokus ligger i den överordnade vördnaden och fascinationen för själva skapelsen. Associationerna går åt olika håll – både till primitiv urkultur, indianska totempålar, samtidigt som de utstrålar en meditativ japansk stillhet och stramhet.
Men här finns också en djupare kritik av konsumtionskulturen och en humor inbakad, en lek med dagens teknologi i de mångfärgade telefontrådarna som både signalerar det masskommunikativa samhället jämte kopplingen till afrikansk kultur och naturreligion som finns i Kenzis bakgrund med rötter i både Brasilien och Japan. Sådana snäckskal som finns i en av trädskulpturernas hår – användes i den koloniala historien i Asien och Afrika som en premonetär valuta (där värdet inte kan garanteras av någon stat), framför allt vid rituella betalningar, både som gåva och valuta.
Andlig popkonstaktivism
I år var det 100 år sen den revolutionära amerikanska ”pop-konstnunnan” Corita Kent föddes. Hon blev känd på 1960-talet efter att hon, som konstutbildad lärarinna vid sin orden Immaculate heart of Mary order, inspirerades av Andy Warhols popkonstutställning, och började tillverka sina färgstarka och uppseendeväckande silkscreentryck.
Corita Kent kombinerade kommersiella reklamslogans och vardagsspråk med egna poetiska, fantasirika och slagkraftiga budskap, inspirerad av bibliska verser och citat ur skönlitteraturen. Med ord som tomat, hamburgare och godhet ville hon beskriva och ifrågasätta konsumtionskulturen och vad som är mänskligt. Det var en tid när den katolska kyrkan öppnade upp för en ökad liberalisering som verkade lovande, men när Kent liknade Maria vid ”The juiciest tomato of all” väckte det upprördhet från den amerikanske kardinalen som tog starkt avstånd från hennes konst. Efter en tid beslutade hon sig själv för att lämna orden, och med henne flera andra nunnor som också ville verka i samma mer liberala anda.
I dag vårdas Kents minne vid the Corita Art center, Immaculate heart Community, och konsten turnerar på utställningar runt om i världen. Hennes korta och kärnfulla meddelanden tycks tala direkt och över generationerna. Det är det enkla och samtidigt väldigt komplexa och djupa budskapet, som genast griper tag, i kombination med de starka färgerna.
Kulturkrockar
Djupt rotad i sin kristna tro var hon också en sann och modig aktivist, som tog politisk ställning exempelvis mot Vietnamkriget.
Sammantaget ger biennalen uttryck för kulturkrockar och möten mellan gamla och nya föreställningsvärldar och urbant liv kontra längtan efter naturen, ursprung och hållbara livssätt.
Med sina överraskande frågeställningar väcks nyfikenheten att fördjupa sig, lära mer om historien och hur den binder samman, lokalt och globalt.